Senaste inläggen

Av Caroline Svärd - 8 juli 2012 20:15

Idag var det dubbla mästarklassbanor i Linköping, den s.k "sista chansen" för att ta en kvalplats till årets rallylydnads-SM.  Övervägde att inte åka eftersom jag och Roy redan har en säkrad plats på SM i höst, dessutom är Elisabeths hund fortfarande skadad och Linda var inte anmäld. Övertalade dock Linda att efteranmäla sig och vi valde att åka dit, vi såg det som bra träning och ett plus att få träffa Karin & Jan Johansson som är domare och även kommer döma på SM. Och tänka sig, vi lyckades riktigt bra!


Första banan var lite klurig och Roy kändes helt fantastisk på uppvärmningen men redan vid start kände jag att han gick in i ett "mode" som jag inte gillar, det känns liksom som att han ligger ett halvt huvud före och därmed inte är lika lyhörd. Som om han själv spanar efter roliga hopp eller koner att rusa till. Vi gjorde dock inga större misstag, förutom att jag tränger honom så att han kliver på konerna (räknas som "vält" = -3p). I det stora hela gjorde vi ett bra lopp även om min känsla när jag klev av var en annan. Honnören var bestämd till stå på vänster sida som han klarade prickfritt. Rundan gav oss 93p. vilket ledde till en delad första plats!   Vi delade platsen med Elisabet Karlsson som också har en BC från samma kennel, vilket kändes extra skoj att få glädja vår uppfödare med att två Lizzroys-hundar satt på första plats. Min teamkamrat Linda slutade på 88p. efter oväntade avdrag som vi båda var helt förvånade över, där trodde vi minsann att det skulle vara betydligt högre poäng.

 


Andra banan var lite lättare, denna gång kändes dock Roy väldigt ofokuserad på uppvärmningen. Väl inne på banan var han dock riktigt fin, det gjorde att jag kunde slappna av och verkligen koncentrera mig på att föra honom. Tänk att jag lyckades preja honom vid en kona igen (= -3p) samt att han själv tydligen klev på konan efter momentet sändande till kon (= -3p). I övrigt var banan felfri, honnören var bestämd till ligg på höger sida vilket är Roys enklaste position. Dock var jag troligen otydlig så han luktade på gräset vid två tillfällen = -2p. Vi slutade därmed 7:a och fick 92p.

Linda var lite grinig över hennes tidigare avdrag, vilket jag tror sporrade henne inför andra starten. För nu visade dem verkligen var skåpet skulle stå! Linda var lugnare och Yalla gick som en klocka, vilket resulterade i att dem vann med 100p. en helt felfri runda! Wow!


Vi är så glada & stolta över att vi åkte, över vårt träningsupplägg, och våra platser inför höstens SM   Fint stöd hade vi via telefon och sms av vår kära Bettan som har skadad hund - tack!

Tack till alla som även gett oss lyckönskningar och gratulationer!


 



Av Caroline Svärd - 1 juli 2012 20:30

Idag var det hemmaklubben Gnesta-Trosa BK som arrangerade en rallylydnadstävling i samtliga klasser. Jag och Roy har legat på latsidan vad gäller träning, dels för att vi redan säkrat vår plats till SM i höst samt att team PRO´s övriga medlemmar har skadad hund och privata angelägenheter som gjort att vi inte kunnat träna ihop. Det har faktiskt varit skönt att få lata sig också, efter hård, intensiv och välplanerad träning är det skönt att unna sig dagar med bara promenader, mys och godissök.


Nåväl, tävlingsdagen bjöd på strålande väder (inte Roys bästa prestationsväder med andra ord) och jag var glad över att Linda tog sig ork att komma och tävla trots allt. Vi njöt av varandras sällskap och hade riktigt trevligt i vårt tält, saknade förstås vår rallyBettan.

Domare var Katarina Strömberg och banan var lagom svår och rolig! Roy kändes fin och lyhörd vilket han också visade på banan. Det var helt underbart att få vara hans matte och inse vilka kvalitéer han besitter trots vårt träningsuppehåll. Han lyckades slå i ena hindret = -5p. och på sista skylten är jag otydlig med mitt stannakvar-kommando vilket leder till att Roy reser sig och sen sätter om sig med min hjälp = -10p eftersom det då blir fel övning. Klantigt av mig, eftersom vi annars hade vunnit på 95p. men nu blev det istället en 6:e plats med 85p.

Min sambo skojade och sa "hur svårt är det med ett självspelande piano?" och jag kan inte annat än hålla med. Träning kräver underhåll, så om vi hade legat i så hade vi kanske varken slagit i hinder eller klantat oss på en enkel skylt i slutet, men som sagt jag har valt att lata mig och då får man fel därefter. Jag är ändå superstolt över att Roy var så fantastiskt fin och lättstyrd under banan, speciellt när temperaturen låg på nästan 30* när vi gick.   


En bra arrangerad tävling och som vanligt trevlig stämning. Efter tävling var det dags för att utbilda sig till rallylydnadsskrivare under ledning av Lottie Gerdlind. De flesta av oss var trötta efter den långa dagen, men hon höll oss vakna och det var otroligt roligt att få lära sig skriva åt domaren. Lärorikt framför allt, jag ser fram emot att få skriva i framtiden. Vem vet, kanske utbildar jag mig senare till rallylydnadsdomare...


Av Caroline Svärd - 10 juni 2012 17:00

Idag fyller Tina 5 år och hon har bott hos oss i drygt två månader!

Det firar vi med extra mycket Frolic, träning på löpband och ett klickerpass på kvällen!


 

Av Caroline Svärd - 1 juni 2012 10:15

Min svägerska är aktiv som hovslagare och uppfödare av fullblod, hon införskaffade ett träningsband/löpband åt sina hästar för en tid sedan. Som ett komplement till den övriga ridningen och för att undvika skador på hästarna speciellt vintertid då marken ofta är frusen och isig vilket ökar risken för skador. Tanken slog mig tidigt, detta borde jag testa på mina hundar! Eftersom jag själv var rädd om deras fysik i vintras då många av våra närliggande grusvägar förvandlats till isgator under långa perioder. Roy är drygt 9 år och har en diffus hälta i vänster framben som syns om han överanstränger sig alt. halkar och sträcker sig. Jag kom dock aldrig till skott i vintras, utan upptog den vanliga konditionsträningen så snart vädret växlade.


Under påsken fick vi tillökning i flocken, i form av en trevlig Vorsteh-tik vid namn Tina som är 5 år. Vi hade träffat henne några gånger tidigare eftersom hon ägts och bott hos min kusin, nu separerade dem och frågade om vi kunde tänka oss ta hand om henne. Min sambo som är aktiv jägare och haft vorsteh tidigare tvekade inte en sekund. Dessvärre skadade hon sig strax innan ankomst, en s.k ruptur i frambenet. En sena som hon illa nog lyckats slita av under bus i skogen. När hon anlände var det fortfarande koppelpromenader som gällde och inga hastiga rusningar. Det var lika svårt att få Tina att hålla sig lugn som det är med våra vallhundar (man önksar i dem lägena att hundar kunde förstå ord så att man kunde förklara varför...). Nåväl, efter ett par månader såg skadan läkt ut, även om veterinärer aldrig kan garantera full läkning vid den typen av skador. Då blev jag påmind om löpbandet igen! Sagt och gjort, jag åkte till min svägerska för att testa!


Det visade sig vara en grym rehab för skadade Tina! På bandet kan jag bestämma tid, tempo och lutning. Den mjuka gummimattan är bra för tassarna och jag ser tydligt hur hon rör sig. Inga tjuvrusningar, känguruhopp eller tvära vändningar utan istället ett jämnt träningspass. Blev förvånad hur snabbt hon lärde sig att trivas på bandet, nu står hon glatt med en sele på sig och jag håller i kopplet som alltid hänger löst. Roy & Viper har också provat och dem är lika duktiga. Viper var lite skeptisk i början men insåg snart att det var helt okej, han har dock också alltid sele och koppel på sig. Medan Roy gladeligen springer löst på bandet och lyssnar på kommandon som "sakta" eller "jobba" om jag vill förflytta honom längst fram eller längst bak på bandet   

Bilden är från Tinas andra träningspass där hon fortfarande ser väldigt koncentrerad ut, och Roy hade just fått sitt 30min-pass men tyckte det var så roligt att han själv sprang upp bredvid Tina för att köra ytterligare ett pass!


OBS! Jag vill förtydliga att löpbandsträningen endast är ett komplement till övrig motion och aktivering! Främst för att hjälpa Tina tillbaka till ett fullgott rörligt hundliv. Det handlar INTE om att strunta i vanliga promenader!


 


Av Caroline Svärd - 19 maj 2012 10:15

Vi möttes upp på Gubbängen där Pudekklubben ordande en rallylydnadstävling i samtliga klasser. Vädret var härligt varmt med fläktande vindar, vilket kändes bra för hundarnas skull. I vanlig ordning delade vi tält och peppade varandra. För er som inte vet så har vi ett eget träningslag, vi är tre stycken som regelbundet ses för att träna rallylydnad. Laget består av Linda Penttilä som har två mellanpudlar (Masse och Yalla), Elisabeth/Bettan Lekebjer med sina belgiska vallhundar (Ida & Axxa) samt jag med mina två Border collies (Viper & Roy). Vi alla har två hundar, en äldre och en yngre, men det är våra äldre som i dagsläget är dem stora stjärnorna varav det föll sig naturligt att kalla oss Team PRO! Vi syftade till Pensionärernas Riksorganisation eftersom Yalla, Axxa och Roy alla är över 9 år. Men vi har självklart en annan definition på Team P.R.O = Professional RallyObedience Team  


Jag uppskattar vårt team enormt och vill uppmana er tävlingsintresserade att starta något liknande. Att ha bra träningskamrater är A och O för att nå framgång. Fördelarna är många med ett team:

- Man blir en sammansvetsad grupp som känner varandra och är ärliga

- Utbyte av tankar, idéer och erfarenheter

- Dina teamkamrater blir som en spegel, som ser vad du gör (eller inte gör)

- Variation på övningar, banor, platser eftersom alla ansvarar för olika träffar

- Uppföljning av träningen - att ses regelbundet gör att man snabbt kan se resultat och utvärdera träningsplanen

- Glädje i träningen och att peppa varann

- Socialt, vi kombinerar gärna lunch/mat när vi ses

- Genomgång av filmer, oftast flmar vi våra tävlingar och har gemensam filmvisning för att tillsammans utvärdera prestationen.  Ibland filmar vi även våra träningar.

- Alla tränar på egen hand mellan träffarna eftersom man sporrar varandra


Ytterligare tips till er som önskar starta ett eget team är:

- Få deltagare i gruppen. Dels för att det är svårt nog att lyckas hitta passande datum för 3-4 personer, samt att när man väl ses så gäller det att få ut mycket och effektiv träning vilket försvåras ju fler man är.

- Att gruppen har liknande mål, det är mycket lättare om ni siktar lika högt och är i samma klass. Då kan ni alla fokusera på detaljer, helhet och finslip enligt samma "tycke". Det sparar även tid eftersom ni slipper bygga banor i olika klasser mm.

- Att bo relativt nära varann, ju närmre desto bättre eftersom det sparar restid.

- Olika hundar och erfarenheter från andra sporter är bara ett stort plus. Det gör att man får olika infallsvinklar på problem och kan hitta fler passande lösningar.

- Boka alltid upp ett nytt datum när ni ses, prioritera träningen och se till att alla följer sin egen träningsplan mellan träffarna.

- Skapa gärna en egen FB-grupp eller ha mailkontakt mellan era träffar, där kan ni utbyta idéer, filmer och funderingar mellan era träffar.


Tillbaka till tävlingen, jag startade som nr.2 vilket kändes mycket bra då jag trivs med tidigare startnummer. Roy presterar bra oavsett nummer men jag har börjat märka att jag blir mer nervös desto högre startnummer jag får. Eftersom vi lyckades med en flopp på tävlingen i Häverö, där både ett moment på banan samt honnörsrutan (!) blev -10p. och vi slutade på ynka 74p. så var jag nu taggad att verkligen visa vad vi egentligen kan!

Vår senaste hoppträning (med målet att Roy inte tjuvar) hade gett resultat, även all träning på höger sida visade sig fint. Banan var lagom svår och utmanande, jag kände mig mycket fokuserad. Vi lyckades med endast ett avdrag på hela banan, det var vid skylten "vänd från varann" som jag av ngn orsak tvivlade på Roy (han har aldrig misslyckats med den tidigare så jag vet inte varför jag funderade..) och därför stannar till en millisekund för att se att han vänder rätt varav jag får avdraget "-1p. sen". Honnörsrutan som var bestämd till sitt vid höger sida klarade vi felfritt. Dock fick jag även -1p. på helhetsintrycket vilket ledde till att vi slutade som 1:a med 98/100p.   


Mitt mål att sätta min första 100poängare i mästarklass var inte uppnått, även om känslan på banan och även mina teamkamrater trodde att jag lyckats med det. Innan prisutdelningen tittade jag på filmen av oss och såg momentet där jag misstänkte att vi ev. skulle få avdrag. Snopen blev jag dock över att det kostade -1p. till på helheten, men domaren hade förtydligat det på protokollet med kommentaren: "Lite mer glädje önskas". Jag pratade även med henne i efterhand så det kändes som oim jag förstod vad hon menade. Roy är ingen BC som går med ständig kontakt och svansviftning, utan han är oftast fokuserad med en låg svans och ser lyhörd och ibland känslig ut för mina kommandon. Eftersom rallylydnad handlar om ffa glädje så önskade domaren att jag ibland berömde honom på banan för att visa att  vi FAKTISKT har kul ihop! Detta är ngt jag ofta gjorde förut, men som har minskat ju högre upp i klasserna jag kommit eftersom det är så mycket att koncentrera sig på och jag själv är så inne i vår prestation för stunden. Jag tar till mig av kritiken och är glad att domaren tog sig tid att förtydliga vad hon menade.

Det bästa av allt är att vi på prisutdelningen inser att vårt eget Team PRO delar på pallen! Förutom att jag & Roy lyckades med att komma 1:a så kom Linda & Yalla på 2:a plats och härtliga Bettan & Axxa som 3:a!!!


Vilken once-in-a-lifetime-känsla att få dela på pallen! Nu är vårt nästa mål att förstås upprepa detta på Rallylydnads-SM i höst   

 

Av Caroline Svärd - 11 maj 2012 09:17

Förra veckan avslutades min grundkurs på HölöMörkö Brukshundklubb, med tappra ekipage som trotsade vädret. Den tävlingslika banan genomförde alla med bravur och det var kul att få avsluta med gott fika inne och dela ut de välförtjänta diplomen. Stort Grattis till Gunilla Telg med Baileys som under kursens gång vågade sig ut och tävla och lyckades med hela 100/100p! Tack till Marianne Dackebro för ett gott samarbete!


I onsdags var det kursavslutning igen, men denna gång på hemmaplan med 6st. engagerade ägare! Vädret var (som vanligt) blåsigt med regn i luften, men det brydde vi oss inte om. Vi saknade Gabriela med Ronja som var borta på andra äventyr, men de fem övriga skötte sig snyggt på banan. Lite nervositet påverkade förarna men hundarna var mycket lyhörda och alla lade sig ned på det kalla och blöta gruset vid den enda liggskylten! Bra jobbat!

Inomhus värmde vi oss med kaffe och god tårta och där delade jag även ut diplom och välförtjänt presentpåse till var och en. Fick en otroligt vacker uppsättning av Doris & Tippens ägare - TUSEN TACK!


Jag önskar er all lycka till med rallyn & hoppas att vi ses framöver, på träning eller tävling  


             


Av Caroline Svärd - 24 april 2012 22:33

Så var det dags för tävling igen, varav den ena gick av stapeln i ett blåsigt Vallentuna på lördagen. Parkeringen var lerig och planerna var bitvis täckta av vatten, tur att jag inte har en väderkänslig hund. Det kändes bra att starta som nr.2 och jag fokuserade till 100% på banvandringen, kände efter ordentligt vid ev. svårigheter och övade mig i att handleda Roy rätt. Inväntade sedan vår tur, bra startrutin och när vi väl klev in på banan infann sig en härlig "i-nuet-känsla" med Roy. Jag kände mig härligt lugn och uppfylld av ett uns lycka med ett (om än osynligt) leende på läpparna. Full koncentration hela banan och jag kände definitivt att Roy var med mig - plötsligt var alla runtomkring borta medan jag på samma gång kunde njuta av att få visa upp hur mycket vi tränat.

Efter banan klev vi in i honnörsrutan som var bestämd till sitt vid vänster sida, Roy hade fin kontakt och brydde sig inte alls om det blöta och svampiga underlaget. Inför prisutdelningen var jag hoppfull och resultatet bekräftade min känsla! Vi hade lyckats åstadkomma 99/100p! En helt underbar upplevelse, att gå av banan och verkligen känna inombords att "yes där satt den" och sedan få det bekräftat. Jag var så glad att jag bestämde mig för att skriva ned känslorna inombords, för att senare kunna påminna mig själv om detta. Orden jag skrev var:

Tillit, värme, glädje, allvar, vara i nuet, team-känsla, kärlek, humor.


Tråkigt nog hade jag ingen som filmade så jag kan inte dela med mig av vår bana.


På söndagen  var det dags igen, denna gång i Uppsala. Redan innan banvandringen kände jag att jag inte hade samma lugna inställning som dygnet innan. Pressen kom krypande och trots att ingen uttalade det, och att det säkert bara fanns i mitt huvud, så blev jag nervös över att behöva leva upp till gårdagens resultat. Samma väder, dock grusplan denna gång. Intressant och rolig bana även denna dag. Fick startnr 8 så jag sneglade på ett par ekipage men ägnade sedan större delen av tiden att hålla Roy i form med lite uppvärmning. Redan vid start kände jag mig mer nervös än dagen innan, första, andra, tredje och fjärde momentet gick fint och lugnet började närma sig. MEN! Femte momentet var ett enkelt hopp, dock från höger handling. Roy höll sin position väldigt fint och jag var glad att det inte fanns ngn tendens att tjuva mot hindret. Detta medförde att jag höll kvar honom i position tills hindret var väldigt nära, och då sprang han bredvid istället. Jag tvingades backa för att göra om (enl. reglerna måste man göra det) varpå Roy river det lättvindiga hindret när han vänder sig om. Jag minns att jag tittar upp på domaren med en förvirrad/uppgiven blick, ber Roy gå över det liggande hindret och fortsätta in i nästa moment.

Nu gällde det verkligen att se allvaret och återgå till nuet. Varje sekund är en ny början! Jag var glad att sjätte momentet var "spiralen" eftersom den tar en stund att genomföra vilket jag behövde för att hitta tillbaka till fokus. Jag hann både lugna mig i min förvånade förvirring (hade ju inte alls trott att han skulle missa hindret!), jag hann få tillbaka en Roy som också var förvirrad av det inträffade och som självklart direkt kände av min frustration och ökade stress samt det viktigaste av allt: jag hann inse vikten av att få de kvarvarande 15 momenten att bli felfria med tanke på det stora avdraget (-5p) som hindret gett oss. Vi skulle minsann gå av banan med flaggan i topp!

Vi lyckades prestera resten av banan felfritt och i honnörsrutan som var bestämd till stå vid vänster sida, stod Roy som ett ljus. Han rörde inte en min, och hade full kontakt hela tiden, jag försökte andas och vara i vår "team-bubbla". Resultatet blev 95/100p. och en tredje plats!


Självklart är jag nöjd med vår insats, allra mest för att jag hittade tillbaka till koncentrationen och påminde mig om att vara i nuet, i nuet tillsammans med min hund. Detta är något jag påminner alla mina kursdeltagare om, dels i vardagsfostran men också i rallylydnaden där det blir så tydligt. Från start till mål passerar man x antal skyltar, se varje skylt som en möjlighet att visa vad ni kan. Låt inte det som hände vid den förra skylten påverka resultatet vid nästa. Ny chans, ny möjlighet. Din hund är i nuet och väntar ständigt på vägledning, så var rättvis och ge din hund alla chanser att lyckas igen, igen, och igen!


 



Av Caroline Svärd - 6 april 2012 21:20

Idag åkte jag till Kista för en inofficiell rallytävling som jag såg som en perfekt formkoll. Jag & Roy har inte tävlat sedan MyDog i början på januari och vår träning har sedan dess varit stundtals regelbunden men också bitvis för oplanerad. Den mesta av tiden har lagts på momentträning och finslip av enskilda färdigheter, och alldeles för lite helhet. Glad i hågen trotsade vi regn-snö-slasket och tillsammans med fyra andra ekipage genomförde banvandringen. Rolig bana, enkel tekniskt, högerhandling på två ställen samt långsam marsch genom tre moment.

Jag var sparsam med uppvärmning för att jag ville ha en het Roy, och efter första startnumret hämtade jag honom från bilen, vi skulle gå som nr. 3. Han var taggad och sugen på träning, lyhörd och fin i sina rörelser. Det bådade gått inför vår start. Under uppvärmningen hade jag enbart genomfört tre-fyra av banans moment där jag kände mig osäker på kommandona (allt blir mer förvirrande då hunden byter från höger- till resp. vänster fot flera ggr!). Det kändes bra och vi välkomnades in. Bra start, bra fortsättning, lite småslarv men supersnygg backa från front (något vi verkligen övat på sista tiden) långsamma momenten gick också fint även om jag tycker att vi kan bättre. Största felet gör vi nära målgång, mästarklassens hopp/skylt 403, där Roy sätter sig fint och snabbt och tjuvar inte. MEN, han springer bredvid hindret. Klantiga matte backar tillbaka och sänder honom på nytt varpå han hoppar, dock glömde jag att göra om HELA momentet så förutom -5p för vägran får jag ytterligare -10p för "fel övning". Efter målgång belönade jag Roy men försökte hålla honom i schack eftersom honnörsrutan var bestämd till stå framför, ville därför inte hetsa upp honom för mycket. Som jag misstänkt så rörde han framtassarna vid ett tillfälle (vi har ju som sagt tokövat att backa från stående front...) men sedan fick jag in en skön känsla och han stod fokuserad och fin, strax innan tiden var ute sätter han sig plötsligt. Så plötsligt att jag inte hinner hindra det, ytterligare -10p var ett faktum.


Av fem tävlande kom vi på tredje plats med 71/100p. i mästarklass. Känslorna var blandade, varför? Till en början var jag relativt nöjd med att ändå komma på pallplats och trösta mig med att det var svårt även för dem andra ekipagen. På vägen hem ringde jag min coach, ni vet "drängen har också en dräng", och då kom jag ned på jorden. Mitt resultat var ju katastrof! I förhållande till mina tidigare resultat och min förmåga att träna med tydliga mål, regelbundet och med variation, kan jag inte på ngt sätt vara stolt över vår insats. Men, tänker kanske ni, varför vara så hård mot sig själv?  Det är nu jag har valet, att välja bortförklaringarnas Mekka eller faktiskt se mig själv i spegeln och ta förlusten ärligt och som en sporr att prestera ännu bättre.


Med bortförklaringar så har vi...

...Tränat för lite pga tidsbrist.

...Aldrig tränat över just ett sådant hopphinder.

...Alltid haft svårt med hopphinder eftersom Roy älskar att hoppa.

...Tränat så mycket på stå-framför-backa, att han har hög förväntan i honnörsrutan vid stå.

...Haft tävlingsuppehåll så matte är ringrostig.

...Tränat den andra hunden Viper mycket istället för Roy.

...Värmt upp på fel sätt.

...Inte vetat att hela hopphindret måste göras om.

...Det var ju "bara" en formkoll.


Men vårt magplask berodde egentligen på:

- Att vi tränat för lite och för oregelbundet (men inte pga tidsbrist). Att träning är en färskvara vet jag!

- Att vi inte varierat hindrena tillräckligt, och dessutom behöver träna mer på att skicka från höger!

- Att jag nu äntligen hittat verktyg för att Roy inte ska tjuva eller fuska hur mycket han än älskar att hoppa, dock har vi uppenbart tränat det för lite ändå.

- Att vi tränat stå i honnörsrutan för lite på senare tid så att han inte är helt still och trygg.

- Matte får skylla sig själv om hon inte är 100% fokuserad oavsett hur nyligen hon tävlade. Kan ju då vara idé att träna väldigt tävlingslikt...?!

- Att ha flera hundar innebär att man antingen får träna dubbelt så länge eller dela tiden mellan båda hundarna. Viper är definitivt ingen ursäkt.

- Jag ville ju ha en het hund och uppvärmningen var fin, så det var inget som påverkade resultatet på banan.

- Pinsamt att så högt upp i klasserna inte veta vad som krävs av mig som förare vid hopphinder.  

- Formkollen bevisar att vi tränat på tok för lite och därmed presterar sämre!


Så, jag väljer det senare alternativet. Jag ser magplasket som ett faktum, känner besvikelsen över mig själv och min senare tids dåliga planering och prioritering. Acceptansen blir då lättare, jag kan nu släppa taget om dagens tävling, höja huvudet och blicka framåt. Med mer visdom, med gott mod och en stor portion vilja att prestera på topp vid nästa bästa tillfälle - yehaa!    


 


Presentation


Trofasthund

Fråga mig

4 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Oktober 2015
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards