Den lilla valpen är hemkommen och efter ett par veckor har man redan etablerat bra rutiner. Valpens personlighet och egenskaper syns mer och mer för varje dag och man fascineras över hur fort den växer, enligt det traditionella ”oj vad tiden går”.

Av en slump har jag läst två andra blogginlägg som handlat om tävling och pressen man sätter på sig själv och sin prestation. Att man sätter för höga mål med hopp om ett perfekt resultat, vilket oftast leder till att man aldrig startar eftersom man inte är nöjd. Man tappar bort tjusningen med att tävla och man sänker sig själv som tränare eftersom man gärna känner sig dålig över att inte prestera höga betyg i grenen.

Detta är högaktuellt för mig som står i startgroparna att tävla med Viper i Lydnadsklass 1 inom kort. Har inte tävlat vanlig lydnad sedan 2006 och känner mig väldigt ringrostig, både mentalt och med rutiner. Men framförallt så har jag haft orimliga krav på vårt mål med att starta, till en början tyckte jag att det visst var värt att lägga mycket tid på första klassens moment och ville få höga betyg direkt. Men i längden har detta gjort att jag avanmält mig två gånger för att jag anser att vi inte är startklara och under vissa perioder har jag frågat mig själv varför jag håller på med lydnad då jag börjat känna att det är tråkigt. Eller snarare, jag känner mig som en dålig tränare eftersom jag inte riktigt lyckas nå (i mina ögon) rätt betyg för varje moment. För att ändra på detta måste jag börja med att förändra min syn och mentala bild av hela träningen, först då ändrar jag attityd och kan påverka min hunds attityd. Jag har tagit hjälp av Roys tävlingskarriär i Rallylydnad, inte hans nuvarande resultat eller meriter utan jag minns tillbaka på vår allra första tävling. En septemberdag på Nacka BK och ord som strömmar genom mitt huvud då är nervös, nyfiken, glad, spännande, modigt, utmanande och häftigt. Att jag vågade mig ut och tävla och på så sätt kunde få ett kvitto på vår träning. Efter det har jag haft enorma framgångar men också bakslag och uppförsbackar – precis som det ska vara med djurträning. Det handlar inte bara om mig och mina prestationer utan jag ska kommunicera med min hund så att vi tillsammans förstår varandra och kan utföra det som vi tillsammans tränat på. Och det är just detta jag älskar med hundträning, den magiska känslan när man känner att allt stämmer. Man blir ett med hunden och når sina egna uppsatta mål!

Hur omvandlar man detta i vardagen?

Tänk att jag ibland stöter på samma prestationskrav även för den nyblivna valpägaren,  från dem utan något mål att tävla. Man vill så gärna lyckas med sin hund att kraven på en själv (och familjen) blir så höga att det tar udden av det roliga att träna/uppfostra en hund. Eller ännu värre, man vågar knappt träna alls i rädsla av att göra fel, gå för fort fram, misslyckas osv. Man jämför sig kanske med kullsyskons mognad, någon som redan fått sin valp rumsren, en annan som redan lärt sin valp att göra vacker tass eller en tredje som pratar om hundens framtida karriär i en viss sport.

Jag tror på att ha bra förebilder, det gör det lättare för mig som tränare att nå mina mål, för då jag har en bild av hur saker och ting ska se ut och fungera i slutändan. Förebilden varierar förstås, det kan vara min förra hund som var exemplarisk på att komma på inkallning (jag påminner mig om hur jag lärt in det) eller tvärtom, tidigare hundar där man av ngn anledning misslyckats med ett moment och därför lärt sig hur man inte bör gå tillväga. Det kan vara nära vänner eller okända som man studerar och ser hur dem förhåller sig till sina hundar. En känd ryttare eller en bra förälder. Men oavsett vem eller vilka så påminn dig om varför just DU köpt din valp och vad just DU vill göra med den. Se förebilderna som en morot och en pepp att lyckas med dina egna uppsatta mål. En förebild får aldrig få dig att känna dig värdelös och dålig.

Valpen har så mycket att upptäcka just hemkommen till dig, och du själv bör lägga energi på att bara vara med den. Lära känna din valps personlighet och olika egenskaper. Stressa inte med cirkuskonster, trix och fotgående om du inte är road av det. Var i nuet med hunden och slappna av, det viktiga är att er relation blir som du vill ha den. Om man inte har som mål att tävla är det viktigare att träna på sådant som för dig är viktigt, att hunden inte hoppar vid hälsning kanske, eller att den tidigt lär sig att åka båt om man ägnar somrarna åt segling, att respektera hästar om man rider, att kunna koppla av på arbetet om hunden är med där osv.

Många hundägare minns sin första hund och skrattar gärna åt tokiga minnen som påminner en själv om att man var ovan och gjorde många ”misstag” som ägare. Men även som andrahundsägare eller flerhundsägare gör man misstag, kanske samma eller helt nya. Varför? För att hundar är olika individer med olika egenskaper. Som vi konstaterat i tidigare blogginlägg så finns det inte en metod som fungerar för alla, utan man anpassar sig efter sin hund. Jag som ägare förändras ju också, byter tillvägagångssätt och passerar genom olika faser i livet som dessutom påverkar min träning och vardag med hunden.

Med min egen familjs ringa kunskap om hundar och bordercollie i synnerhet vid den tiden då vi skaffade vår allra första hund, kan jag idag fascineras över hur väl vi lyckades. Han var en fenomenal familjehund, väluppfostrad, social, lekfull men ändå med bra passivitet. På ett sätt tror jag att det var lättare då, man kunde liksom ingenting utan körde bara på magkänslan. Idag, fem hundar senare, ställer man kanske högre krav på sig själv. All teoretisk kunskap, utbildningar och erfarenhet av kurshundar gör att jag vet ännu mer om hundar och deras behov och därför bör lyckas ÄNNU bättre än tidigare. Ibland upplever jag dock att ju mer jag lär mig desto mindre vet jag. En uppgivenhet och förvirring bland alla tips, metoder, forskning och goda råd från höger och vänster. Lösningen är återigen magkänslan och det jag själv tror på ska fungera. Påminner mig om vad som är viktigt för mig i en relation med min hund. Arbetar sedan därifrån och framåt. Tack och lov för att djur är olika, dem lär oss nya saker hela tiden. Jag får nya utmaningar som hundägare, klura ut nya lösningar för att få hunden att förstå mig. Det som fungerade på min förra hund kanske inte alls fungerar med denna. Eller så bekräftar mina tidigare erfarenheter att det faktiskt fungerar även på den nya hunden.

När det gäller barn så får föräldrarna aldrig frågor som, ”vad ska det bi av denna, vad har ni tänkt?” men i hundvärlden är det ibland det enda man pratar om. Den lilla valpen som ska bli en stjärna i agility, en ny lydnadschampion eller en eftersökshund. Redan här ställer vi krav på oss själva, och det är okej om kraven är rimliga och kommer från mig själv. Det finns många som har höga mål från början och därmed naturligt väljer valp därefter och påbörjar träningen redan samma dag som hunden anländer utan att det är något fel i det. Men nu syftar jag till många andra som vill ha en fyrbent kamrat i sitt liv, deras mål är att få hunden att passa in i deras vardag.

Så svaret på ”Vad ska du göra med den här hunden?” borde alltid vara :

Att skapa en så bra relation som möjligt!

Dem flesta av er har säkert redan sett tillökningen i vår flock via Facebook, om inte, så kommer informationen här. När jag under gymnasietiden praoade och senare sommarjobbade på Schäferkenneln Hassemans bestämde jag mig för att någon gång i livet ha en schäfer. Livets alla möten är fantastiska och i höstas lärde jag känna Lotta, hundlärare på Realgymnasiet i Eskilstuna (och jag jobbar på Real i Nyköping). Det visade sig att hon även arbetar som hundfysioterapeut på Strömsholm och jag "anlitade" henne därför för att hjälpa mig att hålla Roys fysik i schack inför kommande SM, och vår vänskap var snart ett faktum. En del av er såg säkert programmet Djurakuten där vi båda medverkade. Lotta är ÄVEN uppfödare av schäfer, så ni kan lista ut fortsättningen själva   

Tillfälligheterna i livet gör det outgrundligt och härligt och jag har hela tiden haft en "feelgood"-känsla gällande detta valpköp. Till en början var det mer ett skoj, Lotta tyckte jag skulle skaffa en "riktig hund" och jag skrattade gärna med henne. Men hela tiden fanns där ett intresse från min sida. Såklart ska man alltid fundera flera ggr om, alla som har hund vet vad det innebär i tid och engagemang (samt pengar förstås) så man bör noga överväga sitt val. Eftersom vi kring nyår beslutat oss för att lämna tillbaka vorstehn Tina till deras förra ägare (främst pga. skadan hon ådrog sig innan hon levererades till oss som gör att hon inte håller i jakt) så fanns möjligheten och utrymmet för ytterligare en fyrbent kamrat.

Mina närmaste hade aningar om vad som komma skulle men i övrigt var vi ganska tystlåtna, och detta berodde på att jag helt enkelt inte orkade med "pekpinnar" och suckande "men oj hur ska du klara detta". Istället blev det en söt bild på FB när han, Wiking Chidobs Rolex, var leveransklar. Bilden resulterade förstås i en mängd gilla-markeringar, trevliga lyckönskningar och gratulationer. Precis det man vill fylla på sitt förråd med! Viper och My är jämngamla och det är fantastiskt att dagligen se deras underbara relation, nu blir det Manfred & Rolex som växer upp gemensamt. Och jag kan inte låta bli att tänka på att även Rolex är född i mars, precis som Roy & Viper, bra månad!

Min sömn präglas fortfarande av amning så inte är det speciellt arbetssamt att nattkissa en fyrbent kamrat. Mina dagar fylls med promenader och aktivering i den mån jag kan med två barn, och inte är det då tungt att även ha med sig en nyfiken valp. Precis som Manfreds dagar så är Rolex dagar mest äta, sova, skita och leka   

Sommaren och fortsatt mammaledighet gör dessutom att min kursverksamhet går på lågfart och jag har tiden att träna och gå kurser själv. Självklart kommer det komma dagar som man suckar och stönar, men i det långa loppet så är dagarna tillsammans med mina barn och min hundflock (och sambo, märker att jag har en viss tendens att glömma honom... *ler*) helt underbara och det är just så jag vill leva mitt liv. Mitt alldeles egna!

Jag har aldrig skaffat hund för att bevisa något, varken för mig själv eller andra. Jag lever tillsammans med hundar för att det är mitt stora intresse och en del av mig. Känns det rätt så är det rätt!

I all träning, vardagslydnad såsom tävlingssporter krävs störningsträning. Från början gör vi det enkelt för valpen/hunden att förstå vad vi vill, vi har mycket kroppsspråk, hjälper och rika belöningar vid inlärning. Så småningom minskas hjälperna, kroppsspråket ersätts eventuellt av kommandon och belöningarna minskar. Vi uppsöker nya miljöer där vi fortsätter öva på dem olika momentet eftersom vi vill att hunden ska "lyda" även på andra platser än hemma.

Det gäller att skynda långsamt och att lära känna sin hund. En ny plats med andra ljud och dofter kan vara nog så svårt för hunden att koncentrera sig i. Ska man tävla i någon sport är det av yttersta vikt att hunden är s.k störningstålig så att man slipper få dåliga resultat pga. störningar som påverkar hundens koncentration och uthållighet. Här gäller det att lägga upp sin träning som det ser ut på tävling, t.ex att besöka nya platser med mycket hundar i arbete omkring, att ha en tävlingsledare som kommenderar vad man ska göra, att träna in bra rutiner innan man går in till banan/starten mm. Men jag tycker det är lika viktigt i vardagsfostran, vill jag att min hund ska kunna följa med mig överallt så är det viktgt att efter att ha tränat in bra grunder hemma, och sen gå vidare i träningen för att avancera. Se till att min hund kan vara tyst i bilen på Brukshundklubben tex, eller sitta lugnt vid sidan när jag äter lunch på ett café i stan, eller kunna ligga plats vid sidan av en fotbollsplan osv.

Störningsträning är bland det roligaste jag vet! Jag älskar att utmana mina hundar och försöka "lura" dem.

I följande filmklipp ser ni min äldsta hund Roy som tränar sitt, ligg och stå med störning. Mitt kriterie är att Roy ska hålla sin position och vara still med ALLA tassar (huvudet får han alltså röra).

Sitt kvar - trots att matte drar rejält i kopplet:

https://www.facebook.com/photo.php?v=10151908057580410&l=1072473372281445674

Ligg kvar - trots att det regnar Frolic över och på honom:

https://www.facebook.com/photo.php?v=10151908159335410&l=7581471767103947887

Stå stilla - trots att det kommer flygande bollar, inklusive hans favorit "snörbollen" samt nyfiken valp   :

https://www.facebook.com/photo.php?v=10151908127170410&l=7628911528593252621

Kom ihåg att det är viktigt att störningsträningen höjer hundens självkänsla, vi måste utmana hunden på en lagom nivå och öka störningarna successivt. Träningen ska vara positiv och målet är förstås att hunden ska lyckas. Om den misslyckas så blir den bara snuvad på sin belöning och får genast en ny chans att lyckas. Tänk på att det som är en stor störning för en individ kan vara nog så enkelt för en annan. I störningsträning så gäller det att du som tränare lär känna din hund och kan lägga upp träningen utefter era mål. Lycka till!

På självaste valborgsmässoafton sändes avsnittet som jag medverkar i på TV3´s "Djurakuten". Jag har inte fått någon förhandsvisning och inte heller något besked om när det skulle sändas, så jag blev förvånad när det plötsligt kom sms och FB-kommentarer om att folk sett oss på TV. Genast gick jag in på TV3Play och jag kunde pusta ut, det såg bra ut. Men jag kan ändå fascineras över hur 5 h blir 5 min...

Att dem "tvingade" mig att köra rallylydnad efter all fysträning (fast det i avsnittet ser ut som att vi börjar med det, man ser dock att Roy ff är blöt!) var inte heller optimalt. Han nosar på dem utställda hinkarna och det var trångt i korridoren med tv-teamets utrustning, men han är tacksamt följsam ändå   och jag påminns återigen om hur duktiga både han och Viper var under hela tv-inspelningen med alla dess omtagningar, mikrofoner mm.

Tackar hjärtligt och varmt för alla fina kommentarer & hälsningar ni sänt oss !

Avsnittet finner ni via länken:

http://www.tv3play.se/play/307146/?autostart=true

Visst är det intressant det här med ursäkter? Att hela tiden söka en ursäkt för något man inte gjort, eller kanske för ett beteende som uppstår? Jag frågar mig själv vad man inbillar sig att det ska hjälpa en, inte blir personen eller hunden hjälpt av en påhittad ursäkt och inte heller tror jag väl själv på den?

Som förälder, hundägare och instruktör får jag ofta höra ursäkter. Och jag börjar bli riktigt less.

Situation 1:

Barnet på 3 år börjar bli gnälligt och vill inte lyssna eller ta åt sig av föräldrarnas tillsägelser, och klockan har snart passerat läggdags (enligt detta barns rutiner). En vanlig ursäkt: "Han/hon är ju så trött nu".

Situation 2:

Hunden missar ett kommando på tävlingsbanan pga. en annan hund som värms upp med pipleksak och som fångar dennes intresse. En vanlig ursäkt: "Vi misslyckades bara för att det där andra ekipaget störde oss".

Situation 3:

Unghunden lyssnar inte på sin inkallning trots upprepade försök att ropa in den och ägarens ursäkt blir: "Han har så stor jaktlust att han inte lyssnar".

Mitt svar på samtliga tre situationer är, det är en förklaring men ingen ursäkt!

Situation 1 - förklaringen är att barnet ÄR TRÖTT och därför blir gnälligt, det blir såklart svårare för barnet att hantera tillrättavisningar och lyssna på sina föräldrar när sovbehovet gör sig tillkänna. Men det är ingen ursäkt för att man får bete sig hur man vill. Och föräldern i fråga kanske helt sonika får skylla sig själv som av ngn anledning inte följt rutinerna, alternativt medvetet inse att situationen blir aningens mer ansträngd eftersom det nu kommer krävas mer engagemang från denne för att ändå få barnet att lyssna och förstå hur man uppför sig trots trötthet.

Situation 2 - förklaringen till det missade momentet på banan är att det exakt just då var ett annat ekipage som lekte livligt med en pipleksak. Men det är ingen ursäkt, eftersom det borde ingå i tävlingshundens träning att öva sig i olika störningar. En enkel lärdom för ägaren, hem och träna med störningar så att det inte inträffar igen.

Situation 3 - det kan mycket väl vara så att hunden har enorm jaktlust och därför är hela inkallningsmomentet en svår uppgift för ekipaget. Men återigen handlar det väl om att träna inkallningen så att den fungerar i ALLA lägen?! Alternativt att inte ha hunden lös eftersom man uppenbarligen inte har kontroll på den när det är mycket jaktlust som slår till.

Ursäkterna ger bara utrymme för att oönskade beteenden får gro och dem innehåller sällan en långsiktig lösning. Tillsut har man så många olika eller likadana ursäkter att man tror på dem själv, och man fastnar i sitt eget ekorrhjul. Försök istället att hitta en förklaring till varför individen gör på ett visst sätt, för det är först då du kan bli medveten om vad som krävs för att ändra beteendet. Är det en medfödd rasegenskap? Är det en situation du måste träna din hund i? Är det hög tid att se över era rutiner och förändra/följa dem?

Barn brukar oftast ursäktas med att dem är trötta, hungriga, sjuka, ämliga, ledsna osv. medan hundar oftast ursäktas med att dem har mycket överskottsenergi, är så glada, är jaktbenägna, bara jävlas med matte/husse, tål inte andra hundar, älskar pipleksaker, allergiska, rädda, nödiga mm. Vi kan hitta på ursäkter för varje beteende hunden utför om vi så vill, men till vilken nytta?! Låt mig ta min egen Viper (bordercollie 2 år) som exempel; 

Vi ska gå ut på promenad, jag tilltalar Viper glatt och ska sätta på honom kopplet = han hoppar på mig.

Ursäkt: Han är ju så glad för att vi ska gå ut.

Förklaring (sanning): Han är inte tränad i att inte hoppa, och hoppar därför naturligt när han blir upphetsad.

Lärdom: Antingen accepterar jag hoppandet och varnar besökande vänner att han hoppar eller så tar jag mig i kragen och tränar beteendet tills jag blir av med det.

När vi sedan är ute och går släpper jag honom lös när vi kommer till skogen, plötsligt sticker han på ett spår, och lyssnar inte trots min inkallning.  

Ursäkt: Det måste gått en katt här eftersom han stack.

Förklaring: Min inkallning är inte tillräckligt tränad vid spårdofter (hur jag nu ska veta vilken doft han stack på...)

Lärdom: Ha alltid långlina på min hund i skogen alt. träna inkallning med störning ännu mera.

Dottern som är med på promenaden börjar gnälla och vill inte gå längre.

Ursäkt: Hon är så trött och hungrig nu.

Förklaring: Klockan är dags för mat, men hon dör inte av att vänta ytterligare en halvtimme och det går definitivt inte fortare av att gnälla. Två val som förälder, bära henne hela vägen hem alt. uppmuntra henne att gå och förklara att vi snabbare kommer hem och att maten inte serveras fortare för att man gnäller. Promenaden blir dessutom fortsatt trevlig om både hon och jag håller humöret uppe trots att vi är hungriga.

Lärdom: Ta med frukt eller annat mellanmål alt. ta inte en långpromenad vid (barnets) lunchtid.

Som ni redan insett så gillar jag att vara "här och nu". Om hunden, barnet och inte minst jag själv inte uppför mig önskvärt bör jag hitta en logisk förklaring till detta och sedan åtgärda felet. Lösningen finns inte i någon ursäkt, det luras jag bara av att tro. Hitta förklaringen, fundera på en lösning och förändra!

Om du gör som du alltid har gjort, får du det resultat du alltid har fått!

Så var det äntligen lördag och dags för årets första rallylydnadstävling, inte bara årets utan faktiskt den första tävlingen sedan SM i höstas. Om jag var nervös? Inte till en början. Eftersom tävlingen var på eftermiddagen så var det en relativt lugn morgon (så lugn som den kan vara med två små barn omkring sig och tre hundar). Med tanke på att min minsta bebis är 3 månader så är det naturligtvis väldigt mycket fokus på honom. Väl på plats i Vallentuna mötte jag upp mina bästa teamkamrater Linda och Bettan samt vår gemensamma coach, tillika min far, Bengt. Än så länge inte nervös, men mer peppad nu. Sofia Angleby var domare och av oss känd sedan innan och flera härliga återseenden av trevliga tävlanden/konkurrenter.

Banskissen stillade vår nyfikenhet och det kändes som en bra bana där vi skulle ha stor chans att lyckas med höga poäng. Jag tyckte det var utmanande att båda hopphindrena låg precis i starten (eftersom det alltid varit Roys achilleshäl) men samtidigt var det lugnande eftersom vi då skulle ha det ”svåra” avklarat så att säga.

Lång väntan men tur att aprilvädret var på vår sida, härlig sol men enorm blåst. Lilla Manfred sov som en ängel i vagnen från kl.13-17 då fick coachen och morfar Bengt vandra till klubbstugan för matning & blöjbyte. Linda var först ut av oss tre i Team P.R.O och hon gjorde en fantastisk runda, otroligt och oväntat nervös var hon men dem gjorde ändå en kanonrunda som var i perfekt anda – glädje och samspel!

Ytterligare några ekipage passerade och plötsligt sköljde nervös-vågen över mig, SKÖNT! Då kändes det som att allt stod rätt till, nervositeten måste finnas där för att jag ska veta att jag är på gång. Det gäller att hitta rätt anspänningsnivå innan start bara. Inväntade min tur och ställde upp vid ringbandet i väntan på klartecken. Roy var otroligt kontaktsökande och följde mina rörelser exakt, medan jag gjorde fina, långsamma vändningar på stället i väntan på domaren så passade jag även på att ta ett par långa djupa andetag. Tillslut ropades vi in och Roy var följsam från start, över första hindret, MELLAN hindrena, och över nästa hinder samt EFTER hindret och vidare. Jag höll bra fokus och förberedde honom väl inför varje skylt, tydliga tempoväxlingar och signaler. I frestelsen tappar han lite position och snusar i vädret, men inget som var utöver reglerna. Vid sista skylten, (stå, gå ett varv runt) flyttar han dock framtassarna när jag nästan gått hela varvet runt, något som han aldrig brukar göra. Stadga är en av hans styrkor och han brukar mer eller mindre stå gjuten i marken vid mina kommandon. Men här hände något och trots att jag studerat filmen flera gånger så ser jag inte vad jag gör för fel. Det kan hända att jag är otydlig eller drar efter andan eftersom det är sista skylten (har gjort det på en annan tävling en gång och fått hela -10p då det resulterade i fel övning, jag slappnade av för tidigt troligtvis). Men Roys rörelse gav regelrätt endast ”rör -1p”.

Bettan var sist ut i vårt team med Axxa och även dem gjorde en fantastisk runda, vi kunde alla konstatera att vi var enormt stolta över samtliga tre rundor och att alla gjort ett bra förararbete och att hundarna var i otroligt fin form trots vårt långa uppehåll och glesa träning sedan SM. På prisutdelningen väntade vi spänt på om resultatet skulle stämma överens med våra käsnlor, vilket det gjorde med bravur:

Roy 99 p och delad första plats.

Axxa 97p och 5:e plats. (bästa resultatet någonsin!)

Yalla 90p och 12:e plats. (tyvärr gjorde Linda ett stegfel vilket kostade henne -10p pga förarfel).

Vi kramade om varandra och alla var vi fyllda av lyckorus över årets debut på rallybanorna igen! Okej, Linda var en aning besviken på sig själv eftersom hennes fötter kostade henne förstaplatsen då Yalla annars utförde en felfri runda… Coachen lovade henne en danskurs   

Ni minns väl också att våra hundar är gamla? Två 10-åringar och en 11-åring! *extra stolt*

Team P.R.O föddes tackvare åldern på våra hundar, men namnet har dubbelbemärkelse eftersom det också kaxigt står för PRO= Proffs!

På söndagen for jag till Hölö/Mörkö för att träffa tre hungriga rallyentusiaster som ville ha hjälp och inspiration i avancerad och mästarklass. Dagen bjöd på strålande sol och vi hade en förmiddag späckad av detaljträning av moment med fokus på utförande, stadga och belöningsplaceringar. Efter en god lunch fylldes eftermiddagen med banor, helhetsbedömning, uthållighet och koncentration samt teori om tävlingspsykologi och vikten av mental träning för föraren. En underbar dag där jag njöt till fullo tillsammans med min assistent Roy. Med lördagens resultat var vi extra peppade och inspirerade ekipagen så bra att dem startade en egen team-grupp som nu kallar sig ”Pantertanterna”. Jag önskar er ett stort LYCKA TILL!

Året är 2013 och det finns fortfarande många aktiva brukshundklubbar runt om i Sverige som arbetar ideellt och som följer Svenska Brukshundklubbens riktlinjer och håller deras eld vid liv. Utöver dem finns även många tusen privata aktörer som ökat dem senaste tio åren. Instruktörer som kanske lämnat en brukshundklubb med drömmen om att få vara egen företagare, eller en vanlig hundägare som vill göra sin hobby till sin försörjning. Hur ska man då veta vem man skall gå till och var den bästa hjälpen finns? Det finns förstås inget svar på den frågan. Men jag tänker dela med mig av hur jag funderar kring frågan, häng med!

Min egen bana började med ett enormt hundintresse, som jag dessvärre var ensam om i vår familj. Men tids nog (efter år av tjat) fick vi hem vår första hund, som av en slump blev en border collie. Det blev en del kurser inom agility och flyball men främst fungerade han som en underbar familjehund. Även om hundar var det roligaste inom mitt stora djurintresse så fanns drömmar om att bli veterinär varav jag valde att läsa djurvård med naturvetenskaplig inriktning på gymnasiet. Insåg senare att jag inte ville arbeta med sjuka djur, så efter studenten blev det arbete inom djurhållning och äldreomsorg. I den vevan skaffade jag min omplacering Oriana (också bordercollie) och blev på nytt engagerad i kurser och den lokala brukshundklubben. Med föräldrar som är egen företagare föddes idén om att bli hundinstruktör och starta eget.  Valde därför att inte gå min instruktörsutbildning via SBK eftersom jag inte ville ”låsa” mig till någon enskild klubb, utan istället påkostade jag den själv liksom alla mina andra utbildningar (läs mer om det på min hemsida) och påbörjade resan mot ett eget företag.

Varför går folk kurs hos mig idag?

Förhoppningsvis för att jag har metoder som fungerar och en god känsla för människor. För om du ska arbeta som hundinstruktör måste du älska att arbeta med människor, det mesta av arbetet går ut på att träna ägaren och hunden blir bara en extra bonus. Jag måste ha en enorm kunskap om hundars ursprung, raser och inlärning men för att kunna förmedla all information måste jag trivas i att lära ut och hjälpa människan i andra änden av kopplet. Annars når ekipaget aldrig sitt mål. Gissar att det är samma inom hästbranschen, en häst är en häst, men ryttarna skiljer sig enormt.

En del blir förvånade när dem hör mig säga att jag tränar för andra. ”Drängen hade också en dräng”, eller snarare instruktören hade också en instruktör. Självklart!

• Jag tränar hundsporter för andra som lyckats bra inom just den grenen, för att få dyrbara tips från en som redan är ”varm i kläderna”.
• Jag tränar i olika träningsgrupper/team för att dela erfarenheter och tips med varandra, att få andra ögon som ser mig och min hund in action.
• Jag utbildar mig hos personer med lång erfarenhet inom ett speciellt område, för att jag vill få ta del av deras ovärderliga kunskap.
• Jag deltar på föreläsningar, clinics och läger för att lära mig något nytt och få olika infallsvinklar som jag sedan kan applicera och dra nytta av när jag tränar andra.
• Jag tävlar för olika domare för att få ett kvitto på min egen träning.

Nu när man gärna diskuterar hårda eller mjuka metoder och media titt som tätt för diskussioner i ämnet kan man ofta känna sig borttappad. Jag lär alltid mina kursdeltagare att lita på sin egen känsla, magkänslan har oftast rätt. Jag vill gärna bli ifrågasatt som instruktör så att jag får motivera varför jag valt just ”mitt sätt”, jag tar tacksamt emot feedback eller kritik för att lära mig mer (antingen genom att hålla fast vid ”mitt sätt” ännu mer eller faktiskt ändra uppfattning). Jag tror inte man kan bli fullärd, förutom alla hundraser som skiljer sig, så skiljer sig individerna sinsemellan också. Men framförallt så är alla hundägare olika. En metod fungerar för den ena men är inte lämplig för den andra.

När jag vill få bra tips i tävlingslydnad har jag testat olika instruktörer, dock har alla en gemensam nämnare: dem har nått högt inom den grenen, SM & VM-titlar alt. höga poäng på moment som jag behöver hjälp med. För mig är deras tävlingsmeriter en bra garanti för att dem vet vad dem pratar om och att deras träningsmetoder fungerar. Detta gäller även andra hundsporter, och även när jag utbildar mig själv inom hund så väljer jag helst den arrangör som jag vet är en guru i ämnet. I slutändan har jag sedan mina favoritpraliner som jag helst anlitar för min egna privata träning. Dessa personer är ofta väldigt humoristiska, tydliga och ärliga. Precis som jag själv är! Därför har jag sorterar bort en del personer, inte för att dem har dåliga metoder eller resultat utan för att jag inte känner en bra personkemi oss emellan.

Nu börjar det bli intressant, för det handlar alltså inte bara om själva träningsmetoden i sig. Min erfarenhet av dem olika utbildningar och instruktörer jag har gått hos är att deras metod fungerar. Dem själva får den att fungera alt. dem har just en sådan/sådana hundar som passar den metoden. Men jag själv kanske inte lyckas lika bra? Antagligen för att jag inte tror fullt ut på metoden eller för att jag inte är lämplig som ägare att använda samma metod (även om jag har en hund som klarar det). Eller så gör jag exakt som jag blivit lärd men ändå fungerar det inte, och då torde det vara min hund som inte passar för just det träningssättet.

Jag vill inte träna för en instruktör som får mig att bli väldigt nervös och som gör att jag blir stressad, känner mig usel och därmed blir en dålig hundförare. Men jag vill självklart inte ha motsatsen, någon som hyllar mig maximalt och som berömmer minsta steg vi gör och som knappt kan ge tips på förbättring eftersom vi heeela tiden är så duktiga…

Mina krav på en instruktör:

• Pedagogik; är A och O i arbetet som instruktör. Oavsett vilken mirakelmetod hon/han lär ut så måste jag som ägare förstå den!
• Resultat; det kan vara instruktörens egen tävlingskarriär eller varför inte sina egna hundar om vi pratar vardagslydnad. Att se väluppfostrade och trevliga hundar tyder på att han/hon lyckats med sin inlärning.
• Känsla; att kunna läsa av mig som hundägare, se mina brister och styrkor och kunna ge konkret feedback på min relation med hunden.
• Ärlighet; att jag känner förtroende för personen. Precis som han/hon ska få mig att skärpa mig när jag är dålig så ska jag känna mig lika stolt när jag lyckas. Jag vill också kunna ifrågasätta metoder och teorier och föra en diskussion om så behövs.
• Utbildning; att instruktören är utbildad inom grenen. Det kan vara lång erfarenhet av egna hundar, utbildningar på olika hundskolor/universitet eller egen tävlingskarriär.

Ibland får jag höra missnöjda kunder som delar med sig av erfarenheter från andra klubbar och instruktörer. Dem återberättar en situation, en metod eller en person. Men det handlar främst om, för mig, att vara en lyssnare. Att hundägaren får prata av sig och att jag får en uppfattning om hur hundägaren kanske tänker och reagerar i olika situationer. Det är sällan jag kan säga varken bu eller bä om det hon/han faktiskt berättar eftersom det endast är en tolkning av vad som hänt. Det är dessutom väldigt svårt att återberätta en händelse, personens egna värderingar och tycke spelar oftast en stor roll om hur denne upplevt situationen, som jag  sen i min tur ska tolka. När det gäller hundspråk och beteendekunskap är det i princip omöjligt att ge ett utlåtande utan att ha sett hundarna live. Jag får dessutom bara höra den ena versionen, myntet har ju alltid två sidor.

Om en metod inte fungerar så kan det bero på följande (enligt mig):

1)      Du har som hundägare inte förstått övningen

2)      Du har som hundägare inte tränat ordentligt  

3)      Du har för höga krav på dig själv och/eller på hunden och träningen blir inte effektiv

4)      Du tränar inte för att du själv vill utan pga. utomstående krav

5)      Du har svårt att läsa och förstå din hund

6)      Du har valt fel kurs

Men det kan också bero på:

1)      Instruktören har inte varit pedagogisk och det är svårt att förstå vad övningen går ut på

2)      Instruktören säger att det är metoden i sig som fungerar (inte den som utövar den) och det blir en missuppfattning om att resultatet ska ske omgående.

3)      Instruktören har kanske kritiserat dig hårt eller din hund.

4)      Instruktören ser hellre till kvantitet än kvalité och du känner dig därför som en i mängden och att du inte får den tid du förtjänar och därmed inte valuta för pengarna.

5)      Instruktören har själv svårt att läsa och förstå hundens beteende (brist på raskunskap).

6)      Instruktören håller sig inte till kursmålen eller uppfyller inte dem mål som kursen gör reklam för.

Jag anser att jag som instruktör har ett ansvar att tillgodose alla deltagares enskilda behov, och jag försöker uppnå dem så länge det håller sig inom kursramen. Det är viktigt att alla får lika mycket tid även om det självklart skiljer sig från träff till träff (eftersom det som det ena ekipaget har svårt för har något annat ekipage lätt för osv). Jag vill att alla känner sig sedda och blir en del av gemenskapen. Om någon hund (eller förare!) kräver mer hjälp utöver vad kursen kan erbjuda är jag ärlig och meddelar detta, för att undvika missförstånd och missnöje. Mina metoder baseras på egen erfarenhet, utbildningar och träning men det är fortfarande ägaren som känner sin egen hund bäst så det är viktigt att vi kan kommunicera och förstå varandra för att vi skall lyckas hela vägen fram. Kom ihåg att du som hundägare har ett enormt ansvar gentemot din hund, att inte utsätta den eller er för dåliga erfarenheter. Du har alltid möjlighet att ifrågasätta instruktören eller dennes metoder, och förhoppningsvis blir du positivt bemött och mer övertygad om att det kommer att fungera. Om du är missnöjd så tala om det, för din tystnad hjälper varken dig eller hunden. Inte heller instruktören eller klubben som kanske inte ens får chansen att rätta till problemet eller bemöta dig.

Vi ska vara glada att det finns många alternativ, även om hundarna nöjer sig med ett sätt, så är vi människor så olika att det behövs olika instruktörer och metoder för att lyckats med alla! Jag tror på samarbete och att man bäst löser saker tillsammans. Jag vill att mina deltagare ska känna förtroende och trivas med mig som lärare men lika självklart måste mina metoder ge resultat.

Här kommer en kort resumé av klickerkursen som arrangerades i tre steg. Det var första gången jag testade att lägga upp en kurs i tre olika steg där man som förare själv kunde välja vilket/vilka steg man ville delta på. ämnet var klicketräning så steg 1 innehåll en grundlig presentation av hela förhållningssättet kring positiv förstärkning med hjälp av en klicker. Deltagarna fick bl.a  "klicka in" sina hundar och vi  gjorde även den uppskattade övningen där vi klickar varandra, dvs. en deltagare föreställer hund (ovetandes om vilket beteende vi söker) och en deltagare är tränaren (ägaren som ska få hunden att testa olika beteenden och belöna det rätta). Denna övning bjuder alltid på mycket skratt och leder till aha-upplevelser.

På steg 2 började vi fördjupa oss mer i teorin och behandlade begrepp som timing, kriterier och belöning. Varje deltagare fick påbörja inlärningen av att nosdutta en POSTIT-lapp. Vi hjälptes åt att göra en träningsplan med tydliga steg för varje kriterie, från start till färdigt slutmål. Alla arbetade i par så att hundarna (och förarna!) fick naturliga pauser.

Av alla deltagare var det bara ett par stycken som var bekanta med metoden, dem andra var helt nybörjare såväl hundar som förare. Men med ägarnas engagemang och nyfikenhet lyckades dem snart få hundarna att erbjuda fler och fler beteenden. Att tänka omvänt jämfört med tidigare. Förr har dem tålmodigt inväntat ett kommando och/eller flera lockbeten att följa, medan dem nu förstod att om dem själva erbjöd olika beteenden så fanns det chans till belöning, Om och om igen.

Som bilderna visar var det blandat med raser, vinthundsblandning, papillon, cirneco dellÉtna, chihuahua och även dansksvensk gårdshund och sheltie. Otroligt roligt att se hundarnas förändring, från att ha varit passiva till att bli aktiva i hopp om utdelning (belöning). Under steg 2 klargjorde vi vikten av RÄTT TIMING och ägarna fick tips om hur dem kan öva upp sig. Vi fortsatte träna POSTIT-lapp men även egna valda beteenden att shejpa/forma.

Under det tredje och sista steget pratade vi kring att döpa beteenden, stimuluskontroll. Slutmålet, att kunna plocka bort klickern, att kunna få hunden att utföra beteendet på rätt signal, att kunna förvänta sig beteendet trots störningar och utan att delbelöna. Vi fortsatte den praktiska träningen med olika valfria beteenden, läxor från dem tidigare träffarna samt gemensam inlärning av en tasstarget, i detta fall en musmatta.

Det är underbart att få vara instruktör och att vägleda ekipage oavsett kurs, kvittot är att få se ägarnas förändring och därmed hundarnas framsteg. Men att dessutom bli positivt förstärkt med blommor och påskägg gör saken ännu bättre - Tack alla deltagare & stort lycka till med den vidare klickerträningen! Hoppas vi ses framöver på en återträff!