Alla inlägg den 10 oktober 2015

Av Caroline Svärd - 10 oktober 2015 20:49

Hur förbereder man sig?

Den frågan hade jag ställt mig flera gånger. Det här var inte första gången och definitivt inte sista heller. Vänjer man sig nånsin? Nej.


Roy flyttade hem till mina föräldrar som åttaveckorsvalp. Bedårande söt och med en valps härliga nyfikenhet och upptåg, även om han redan från början var en försiktig herre. I samma veva kom jag att ta över en femårig tik, Oriana, som passade mitt liv perfekt då. Nybakad student och första jobbet inom hemvården gav mig inte samma möjligheter att köpa valp som en vuxen hund. Men ganska snart växte intresset för vallning och eftersom mina föräldrar inte var intresserade av träning i någon större utsträckning så lånade de gärna ut Roy till mig. Tillfällena blev fler och fler, och perioderna längre eftersom jag (helst) skulle träna emellan kursträffarna också. 2005, när Roy var två år gammal började jag min första utbildning inom hund, jag valde att plugga till hundinstruktör och det blev naturligt att ta med Roy, en unghund att öva på och med. Nu blev Roy ”min” även om han på pappret fortfarande ägdes av mina föräldrar.


Roy som valp


 

Allt jag lärde denna underbara jycke. Alla tokigheter jag tränade, ändrade och lärde om. Kurser, föreläsningar och clinics vi deltagit på. Nya saker, gamla saker. Jag insåg inte då, hur mycket han skulle komma att betyda för mig. Att vi skulle flätas samman så pass mycket att jag idag, utan honom, känner mig halv.

Hans stora reservation mot främlingar kändes till sist övermäktig och jag gav upp tanken på att starta i lydnad. Jag var heller ingen tävlingsmänniska så beslutet var inte vidare tungt. Huvudsaken jag fick träna honom i diverse olika sporter och utvecklas framåt ihop med honom. Så av en händelse fick jag höra talas om rallylydnad, den nya sporten från USA. Kastade mig över en utbildning och blev instruktör, där Roy (och andra projekthundar) hjälpte mig till titeln rallylydnadsinstruktör. Tanken att våga tävla växte…

En septemberdag på Nacka BK 2009 vågade jag mig ut på vår första tävling ihop någonsin, Roy var 6 år gammal och lika förtjust i mina upptåg som alltid. Vid prisutdelningen insåg jag att vi troligen gjort bort oss rejält och skämdes mer och mer för varje ekipage som ropades upp. Min vän däremot stod intill och hoppade av lycka då hon var övertygad om att vi skulle komma på prispallen, ja kanske rent av vinna. Jag försökte verkligen dämpa hennes glädje i rädslan för att min egen tanke skulle besannas, att efteråt få gå till sekretariatet och be om det sämsta, bortglömda protokollet… Men så plötsligt ropades mitt namn upp – en andra plats!

En tysk jaktterrier vann den dagen med hela 99/100p. Jag fick blodad tand.


 

Nacka BK 2009, 2:a plats med 87/100p.


Jag fortsatte mitt tävlande och resorna blev många och långa, då sporten var inofficiell var det inte så många klubbar som arrangerade tävlingar. Jag var ”rookie” inom tävlingsvärlden men hade flera års idrottande med mig i bagaget som hjälpte mig att vara fokuserad och målinriktad. Vi ställde upp på det första Riksmästerskapet i sporten 2010 och kom på en fjärde plats. 2011 när sporten äntligen blev officiell började allting om i nybörjarklass, där vi snabbt klättrade upp till mästarklassen igen med fantastiska resultat. 2012 gick det allra första SM:et av stapeln och tro det eller ej, men vi vann. Med full pott på finaldagen. Flera år senare var jag fortfarande förvånad och ödmjuk inför vår resa från nybörjare till svensk mästare.


Men det är inte siffrorna och priserna jag saknar. Det är den uttrycksfulla blicken, hakan mot mitt ben, morrpratandet på morgonkvisten, lipande tungan, sällskap i skottkärran, alla hyss och till och med hans evigt skällande på personer han inte gillade.

Han lärde mig att våga, att satsa, att förlora och komma igen, att hantera prestationsångest, att älska, att förlåta, att vara ödmjuk och framförallt gav han mig mod.

 

Han pensionerades hösten 2014, efter att ha genomfört sitt tredje SM med bravur. Träningen fortsatte förstås även om den inte var lika detaljerad och regelbunden som innan, han skämdes bort (ytterligare) och trivdes med sin tillvaro. Men över mina axlar vilade ett ok, hur förbereder man sig på att bestämma ett bäst-före-datum på sin bästa vän? Under en period så kunde jag knappt tänka på ngt annat, jag studerade Roy dagligen och utvärderade huruvida hans artros blivit sämre, hur mycket längre han sov om dagarna och så vidare. Man vill inte att ens aktiva fyrbenta vän ska bli så dålig så att värdigheten påverkas. Men tillslut påminde jag mig själv om att en hund faktiskt måste få bli gammal, naturligt åldrande. Vid den tidpunkten njöt jag istället av att se honom sova djupt, få fler gråa hår kring nosen och upptäcka hans dåliga hörsel när jag försökte kommunicera. Han skulle få fortsätta leva som en påhittig pensionär, och fick följa med på lättare arbetsuppdrag som den kompanjon och kollega han alltid varit i mitt yrke som instruktör.


Med Roys reservation och det trauma han upplevde som liten (fastnade i ett staket och fick panik!) var det nästan omöjligt att ta honom till veterinären, om så bara för en årlig vaccination. Under årens lopp blev det bättre, inte pga. att Roy förändrades utan snarare att jag visste hur jag skulle hantera dessa situationer. Jag plågades dock alltid av att se Roys osäkerhet som klinikrum frambringade.  

Problemet när han nu åldrades var att jag inte kunde komma på det optimala sättet för att, den dagen det var dags, låta honom somna in. Tillslut hade jag en plan, som byggde på att Roy överhuvudtaget inte skulle kunna ana något. I alla fall inte via miljön, troligen bara via mig som en storgråtande matte. Började landa i att planen kanske skulle kunna gå i lås.

 

Plötsligt ringde mobilen, en alldeles vanlig måndag, strax innan jag skulle natta barnen. Det var min kära mor som skrek att Roy ramlat ihop och krampade hemma hos dem. Det var dags.

Några timmar tidigare hade vi arbetat ihop på kontoret. Roy som vanligt ömsom sovandes och ömsom tiggandes (jag har alltid godis i en skål på skrivbordet).


Min önskan slog in. Jag slapp ta beslutet själv. Jag är evigt tacksam över att Roy, till och med nu hjälpte mig.

Den krampande kroppen och flackande blicken var lätt att lyfta från bilen in till veterinären. Roys själ hade redan lämnat, det jag hade framför mig var ett skal av den hund jag i 12,5 års tid haft vid min sida. För de arbetande veterinärerna var jag ännu bara en kund, och de pratade vänligt men fackmannamässigt om Roys status och dåliga utsikter. Jag avbröt dem, och bad dem avsluta hans kämpande kropp.


Kopplet och halsbandet i sätet bredvid mig på vägen hem. En obeskrivlig tomhet. En obeskrivlig lättnad. Min kära livskamrat – du är för evigt älskad och saknad.


 

Roy somnade in 2015-08-10

Tack så himla MYCKET och HJÄRTLIGT för alla tankar, blommor och hälsningar ni skickat mig. Det värmer enormt och påminner mig om hur många människor (och hundar) som Roy träffat och berört   


Varje gång Roy fick en ny leksak:

https://www.youtube.com/watch?v=cpVIGBd3qE0


Mästarklass Fagersta 2013 100p.

https://www.youtube.com/watch?v=5Img-1jAlNo

                                           




Tidigare månad - Senare månad

Presentation


Trofasthund

Fråga mig

4 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Oktober 2015
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards