Alla inlägg under oktober 2015

Av Caroline Svärd - 25 oktober 2015 10:06

Under NoseWork-lägret för Ron Gaunt i somras valde jag och mina nyblivna vänner och tillika träningskamrater att skapa ett lag inför veckans avslutningstävling. Eftersom vi övernattade i husbil resp. husvagn blev vårat teamnamn "the campers" och vi ordnade fyra blå pikétröjor med lagnamnet på - idén var född! Självklart ordnade vi lagvästar inför Rättvik och la till vår slogan "Resan är målet" som all träning (och livet i övrigt handlar om).


 


Inför tävlingen i Rättvik 17/10 ordnade arrangören (Marie Fogelqvist & Mats Hedlund) även en lagtävling utöver den individuella tävlingen som en följd av vår idé från sommarens läger. Självklart var vårt lag först att anmäla sig    TEAM CAMPERS! Tävlingen innehöll alla fyra sökmoment och vi blev indelade i två grupper för att få flyt, respektive grupp genomförde två sök var innan byte. Vi hade tur med vädret och det var en mycket bra arrangerad tävling, med många starter blev det dock en lång väntan - men vad gör det i härliga människors sällskap!

Benita & Holly satte 3/4 moment = 75p

Marina & Samba satte 2/4 moment = 50p

Katrin & Modja satte 1/4 moment = 25p

Jag & Rolex satte 1/4 moment = 25p.

Totalt skrapade vårt lag ihop 175 p som räckte till en fjärde plats, liiiite besvikna var vi allt.

    


Rolex gjorde en klockren oc tydlig markering på fordonsöket som jag fick starta med, jag var övertygad om att han var rätt men blev förvånad när domaren meddelade att det var fel. Vidare till nästa, utomhussöket, och Rolex gick på fint och markerade lite vid ett ställe. Jag vågade dock inte lita på honom eftersom vi inte sökt av mer än en fjärdedel av området, bad honom därför jobba vidare. Då uppehöll han sig väldigt mycket på en annan plats och jag blev lurad att tro att vi var nära. Gick tillbaka och han visade intresse för samma punkt som i början, men dum som jag var hade jag börjat "tänka" istället för att "läsa" min hund, så när Rolex gick bort mot den andra platsen lät jag honom fortsätta där. När domaren meddelade att 30 sek återstod blev jag stressad och meddelade ganska snabbt markera - på fel plats. Vid frågan om jag kunde ana var gömman fanns, svarade jag självklart i röret alltså den första punkten Rolex markerat vilket förstås var rätt. Klantigt av mig! Detta sök borde vi definitivt ha klarat varav jag såklart var missnöjd med vår insats. Med facit i hand inser jag hur mycket söket innan påverkar en, i och med att jag var så övertygad på fordonsöket som visade sig vara fel tappade jag självkänslan och vågade inte lita på min hund i nästa sök och bommar därför även det. Lärdom = släpp och gå vidare precis som i alla andra sporter. Dessutom måste jag LÄSA min hund och inte tänka åt honom...


Behållarsöket satte han som en smäck, fin start, tempo och koncentration och tydlig markering. Dessutom första gången han sökte på stora lådor. Duktig hund!

Vidare till inomhussöket där han kändes trött, fin start och bra tempo i början. Visade inget större intresse förutom på ett vapenskåp där han luktade länge och dessutom slickade på låset ett par gånger (?). Det syntes att koncentrationen sinade, men han svarade fint på mina anvisningar och kämpade vidare. Till sist nosade han på ett bord och bet i hörnan varpå jag tog det som en markering (han brukar bita om jag är långsam med min bekräftelse) men det var en felmarkering. Vilket jag anade eftersom intresset för bordet inte hade varit speciellt stort innan. Domaren talade om var gömman fanns (vilket de alltid gör vid en felmarkering så att man kan påvisa hunden rätt ställe och få chans att belöna rätt) men Rolex visade ändå ingen reaktion vilket var ett tydligt kvitto för mig att han var rejält trött då. Vid de övriga felmarkeringarna, fordonsöket oh utomhussöket visade han tydligt intresse när jag påvisade rätt gömma och det kändes bra att belöna honom.

Av 50 st starter var det endast två personer som satte alla fyra sökmoment, så nog var det svårt minsann! Grattis!


Det här med NoseWork är så himla kul och spännande! En toppendag med laget på plats och även med laget under  hela helgen då vi umgicks, skrattade, och planerade framtida evenemang.

TACK bästa lagkamrater för en rolig helg! TACK bästa sambo och mina föräldrar för husrum & service!

   


Igår var det dags för Viper att debutera i rallylydnadens Avancerad klass. Bro-Håbo BK arrangerade dubbla starter i denna klass och jag hade fått planera om väldigt mycket för att lyckas anmäla mig till denna tävling, väl värt jobbet. Viper är inte tävlad på ett helt år! Främst pga mina egna domaruppdrag i rallylydnaden och bristande tid, vi hade en enda tävling i mars i år inplanerad men jag blev sjuk och kunde inte åka. Det kändes viktigt att få en formkoll och jag motiveras betydligt mer till effektiv träning om jag har "piskan på ryggen" och en tävling inbokad. Kändes spännande att åka iväg och dessutom få dubbla starter på samma dag.

Väl på plats unnade jag mig en god lunch, klubben erbjöd varm trattkantarellsoppa med ostsmörgås för endast 20kr (!) och jag köpte även en kaffe och bakelse, totalt 35kr och supersmarrigt!

 

Jag pluggade in den första banskissen och funderade över eventuella svårigheter. Vi skulle börja på bana B vilken innehöll mycket spring. Jag konstaterade att jag skulle behöva ge Viper ett övertydligt snurrkommando (utåtsnurr på högerhandling) vilket jag vet att vi inte fått till 100% på röstsignal. Springet var jag inte orolig över men det tar mycket energi och tankekraft från en själv, och det är svårt att ge hunden lika mycket fokus som man kan göra vid gång. Det syns även på filmen, då jag själv blir upptagen av språnget att jag tappar Viper en del i positon. Svårt att göra två saker samtidigt   måste lägga mer träning på tempoväxlingar för att närma mig min tänkta målbild. Viper kändes fin innan start och jag är nöjd med både vår uppvärmning & startrutin. Han var följsam och fin hela banan och vi hade kul tillsammans! I honnören satt han som ett ljus framför mig. Vi presterade 96/100p och VANN!

 

Jag var mest nöjd över mitt lugn och att jag innan och genom hela banan såg det som en träning och vårt mål var att hålla en fin attityd. Viper behöver gärna mycket pepp och röstberöm för att han ska känna att han gör rätt!


Det blev en del väntan innan nästa banvandring så Viper fick vila i sin bur under tiden, i hopp om att spara hans krafter. Han har ingen större tävlingserfarenhet och har bara startat dubbeltävlining vid ett enda tillfälle tidigare, då var han förvisso ännu yngre, men det var helt klart en utmaning.

I bana A kunde jag bara konstatera två klurigheter, att få till rätt "förberedelse-signal" till Viper inför tre-steg-backa och att genomföra tysksvängen/helt-om-hund-bakom från högerhandling (något jag upptäckte i veckan att Viper hade svårt för, han blandade gärna ihop den med helt om mot varandra). I uppvärmningen övade jag därför detta och han fixade det fint.

 

Ekipaget innan oss bröt plötsligt så jag blev aningen stressad (helt i onödan!) och hade kvar en srtessad känsla när jag gick på tyvärr, lite andan i halsen så att säga. Viper var aningen tröttare, vilket gör att jag upplever honom som mer ofokuserad då han har tendens till att släppa mer kontakt och gärna gå in i att valla mina fötter (ngt vi haft problem med i alla år). Men han lyssnar fint och utför varje moment väldigt fint. Vi klarar både tre steg bakåt och efterkommande tysksväng galant! Jag klantade mig däremot vid skylten LIGG där jag ger helt fel signal och Viper är därför på väg att göra en halt, som tur är hinner jag snabbt inse detta och rädda upp situationen blixtsnabbt. Hans paradgren är snabba ligg, så detta är ett tydligt bevis på hur vi förare med otydliga signaler får det vi ber om, tack och lov han jag som sagt rädda upp det och han la sig i en enda rörelse. I honnören var det även här sitt, men denna gång vid vänster sida. Än en gång satt han som ett ljus med full fokus på mig. Vi klarade 98/100p och kom på andra plats!!   

 

Inför tävlingen hade jag valt att skriva upp tre uppgifter till mig som förare:

* Behålla Vipers attityd genom hela banan! = Pepp & beröm, inte tänka resultat utan bara härlig känsla.

* Rätt signal på rätt plats! = Vissa signaler skiljer sig fr Roys karriär och jag glömmer ibland & gör fel.

* Mycket hjälp i honnören! = Knappt tränat detta moment så ge all den hjälp som behövs.


På första banan lyckades jag behålla Vipers attityd genom hela banan, dock tog springet bort mitt fokus och jag tappade Viper en del i position - behövs tränas på. Rätt signal på rätt plats lyckades jag med felfritt. Mycket hjälp i honnören gav jag honom men insåg efter ca en halvminut att det inte behövdes, Viper hade en klockren inställning till passivitetsmomentet, helt rätt i aktivitetsnivå för att hålla sin position som en arbetsuppgift.


På andra banan lyckades jag även här hålla hans attityd uppe genom hela banan, dock hade jag som tidigare nämnt andan i halsen så jag kunde inte alls njuta i stunden lika mycket som på första - skärpning! Signalerna satt på rätt plats förutom vid LIGG-skylten som kunde ha kostat oss en -10p. Klantigt och återigen - skärpning matte!

I honnören gav jag honom inte alls mycket hjälp eftersom det inte behövdes.


Jag är mycket nöjd med vår insats som slutade långt över mina förväntningar!

Stort TACK till Elisabet Lekebjer som frivilligt kom och stöttade oss, och dessutom filmade!


Bana B, domare Carola Hag

https://www.youtube.com/watch?v=6qr-OP8V7IQ&feature=youtu.be

Bana A, domare Diana Huuki

https://www.youtube.com/watch?v=i7bo50e6Cmk&feature=youtu.be

Av Caroline Svärd - 10 oktober 2015 20:49

Hur förbereder man sig?

Den frågan hade jag ställt mig flera gånger. Det här var inte första gången och definitivt inte sista heller. Vänjer man sig nånsin? Nej.


Roy flyttade hem till mina föräldrar som åttaveckorsvalp. Bedårande söt och med en valps härliga nyfikenhet och upptåg, även om han redan från början var en försiktig herre. I samma veva kom jag att ta över en femårig tik, Oriana, som passade mitt liv perfekt då. Nybakad student och första jobbet inom hemvården gav mig inte samma möjligheter att köpa valp som en vuxen hund. Men ganska snart växte intresset för vallning och eftersom mina föräldrar inte var intresserade av träning i någon större utsträckning så lånade de gärna ut Roy till mig. Tillfällena blev fler och fler, och perioderna längre eftersom jag (helst) skulle träna emellan kursträffarna också. 2005, när Roy var två år gammal började jag min första utbildning inom hund, jag valde att plugga till hundinstruktör och det blev naturligt att ta med Roy, en unghund att öva på och med. Nu blev Roy ”min” även om han på pappret fortfarande ägdes av mina föräldrar.


Roy som valp


 

Allt jag lärde denna underbara jycke. Alla tokigheter jag tränade, ändrade och lärde om. Kurser, föreläsningar och clinics vi deltagit på. Nya saker, gamla saker. Jag insåg inte då, hur mycket han skulle komma att betyda för mig. Att vi skulle flätas samman så pass mycket att jag idag, utan honom, känner mig halv.

Hans stora reservation mot främlingar kändes till sist övermäktig och jag gav upp tanken på att starta i lydnad. Jag var heller ingen tävlingsmänniska så beslutet var inte vidare tungt. Huvudsaken jag fick träna honom i diverse olika sporter och utvecklas framåt ihop med honom. Så av en händelse fick jag höra talas om rallylydnad, den nya sporten från USA. Kastade mig över en utbildning och blev instruktör, där Roy (och andra projekthundar) hjälpte mig till titeln rallylydnadsinstruktör. Tanken att våga tävla växte…

En septemberdag på Nacka BK 2009 vågade jag mig ut på vår första tävling ihop någonsin, Roy var 6 år gammal och lika förtjust i mina upptåg som alltid. Vid prisutdelningen insåg jag att vi troligen gjort bort oss rejält och skämdes mer och mer för varje ekipage som ropades upp. Min vän däremot stod intill och hoppade av lycka då hon var övertygad om att vi skulle komma på prispallen, ja kanske rent av vinna. Jag försökte verkligen dämpa hennes glädje i rädslan för att min egen tanke skulle besannas, att efteråt få gå till sekretariatet och be om det sämsta, bortglömda protokollet… Men så plötsligt ropades mitt namn upp – en andra plats!

En tysk jaktterrier vann den dagen med hela 99/100p. Jag fick blodad tand.


 

Nacka BK 2009, 2:a plats med 87/100p.


Jag fortsatte mitt tävlande och resorna blev många och långa, då sporten var inofficiell var det inte så många klubbar som arrangerade tävlingar. Jag var ”rookie” inom tävlingsvärlden men hade flera års idrottande med mig i bagaget som hjälpte mig att vara fokuserad och målinriktad. Vi ställde upp på det första Riksmästerskapet i sporten 2010 och kom på en fjärde plats. 2011 när sporten äntligen blev officiell började allting om i nybörjarklass, där vi snabbt klättrade upp till mästarklassen igen med fantastiska resultat. 2012 gick det allra första SM:et av stapeln och tro det eller ej, men vi vann. Med full pott på finaldagen. Flera år senare var jag fortfarande förvånad och ödmjuk inför vår resa från nybörjare till svensk mästare.


Men det är inte siffrorna och priserna jag saknar. Det är den uttrycksfulla blicken, hakan mot mitt ben, morrpratandet på morgonkvisten, lipande tungan, sällskap i skottkärran, alla hyss och till och med hans evigt skällande på personer han inte gillade.

Han lärde mig att våga, att satsa, att förlora och komma igen, att hantera prestationsångest, att älska, att förlåta, att vara ödmjuk och framförallt gav han mig mod.

 

Han pensionerades hösten 2014, efter att ha genomfört sitt tredje SM med bravur. Träningen fortsatte förstås även om den inte var lika detaljerad och regelbunden som innan, han skämdes bort (ytterligare) och trivdes med sin tillvaro. Men över mina axlar vilade ett ok, hur förbereder man sig på att bestämma ett bäst-före-datum på sin bästa vän? Under en period så kunde jag knappt tänka på ngt annat, jag studerade Roy dagligen och utvärderade huruvida hans artros blivit sämre, hur mycket längre han sov om dagarna och så vidare. Man vill inte att ens aktiva fyrbenta vän ska bli så dålig så att värdigheten påverkas. Men tillslut påminde jag mig själv om att en hund faktiskt måste få bli gammal, naturligt åldrande. Vid den tidpunkten njöt jag istället av att se honom sova djupt, få fler gråa hår kring nosen och upptäcka hans dåliga hörsel när jag försökte kommunicera. Han skulle få fortsätta leva som en påhittig pensionär, och fick följa med på lättare arbetsuppdrag som den kompanjon och kollega han alltid varit i mitt yrke som instruktör.


Med Roys reservation och det trauma han upplevde som liten (fastnade i ett staket och fick panik!) var det nästan omöjligt att ta honom till veterinären, om så bara för en årlig vaccination. Under årens lopp blev det bättre, inte pga. att Roy förändrades utan snarare att jag visste hur jag skulle hantera dessa situationer. Jag plågades dock alltid av att se Roys osäkerhet som klinikrum frambringade.  

Problemet när han nu åldrades var att jag inte kunde komma på det optimala sättet för att, den dagen det var dags, låta honom somna in. Tillslut hade jag en plan, som byggde på att Roy överhuvudtaget inte skulle kunna ana något. I alla fall inte via miljön, troligen bara via mig som en storgråtande matte. Började landa i att planen kanske skulle kunna gå i lås.

 

Plötsligt ringde mobilen, en alldeles vanlig måndag, strax innan jag skulle natta barnen. Det var min kära mor som skrek att Roy ramlat ihop och krampade hemma hos dem. Det var dags.

Några timmar tidigare hade vi arbetat ihop på kontoret. Roy som vanligt ömsom sovandes och ömsom tiggandes (jag har alltid godis i en skål på skrivbordet).


Min önskan slog in. Jag slapp ta beslutet själv. Jag är evigt tacksam över att Roy, till och med nu hjälpte mig.

Den krampande kroppen och flackande blicken var lätt att lyfta från bilen in till veterinären. Roys själ hade redan lämnat, det jag hade framför mig var ett skal av den hund jag i 12,5 års tid haft vid min sida. För de arbetande veterinärerna var jag ännu bara en kund, och de pratade vänligt men fackmannamässigt om Roys status och dåliga utsikter. Jag avbröt dem, och bad dem avsluta hans kämpande kropp.


Kopplet och halsbandet i sätet bredvid mig på vägen hem. En obeskrivlig tomhet. En obeskrivlig lättnad. Min kära livskamrat – du är för evigt älskad och saknad.


 

Roy somnade in 2015-08-10

Tack så himla MYCKET och HJÄRTLIGT för alla tankar, blommor och hälsningar ni skickat mig. Det värmer enormt och påminner mig om hur många människor (och hundar) som Roy träffat och berört   


Varje gång Roy fick en ny leksak:

https://www.youtube.com/watch?v=cpVIGBd3qE0


Mästarklass Fagersta 2013 100p.

https://www.youtube.com/watch?v=5Img-1jAlNo

                                           




Tidigare månad - Senare månad

Presentation


Trofasthund

Fråga mig

4 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Oktober 2015
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards