Roy innan avfärd, visar upp sitt egendesignade sm-halsband som hemmaklubben GTBK sponsrade oss med   

Ett par veckor före SM sköljde sanningen över mig som en stor våg och gav mig en kallsup. Jag hade bestämt att detta skulle avsluta vår tävlingskarriär, ett tredje och sista SM. Men det är en sak att säga det, och en helt annan att inse och uppleva känslorna av vad ett sådant beslut innebär. Min älskade  Roy som en gång fick mig att våga mig ut på en tävlingsbana, skulle nu starta sin sista tävling tillsammans med mig fem år senare. Skulle vi verkligen avsluta nu? Jag som med glädje sett fram emot denna helg drabbades plötsligt av ångest och sorg, tårarna föll medan jag studerade mina tre hundar lekandes på gräsmattan. Självklart var Roy som alltid väldigt uppmärksam på mig och mitt ombytta känsloläge varpå han kom för att sätta sig intill, lägga sitt huvud mot min bröstkorg under min haka. Helt i sin ordning när hans matte är ledsen. Tårarna föll mer och fler.

Under karriären har vi förutom alla lyckade pallplatser, två felfria finalrundor på SM som inneburit ett guld och en fjärde plats, dessutom titeln ”Årets rallylydnadshund” och att ha kvalat in med maxpoäng till årets SM. Men i denna stund funderade jag inte över resultat eller siffror. Istället reflekterade jag över viktigare saker denna fyrbenta livskamrat lärt mig:

Att tro på sig själv – självkänslan har växt tillsammans Roy, han har fått mig att inse att jag är en bra människa bara som jag är.

Att våga – anta en utmaning som vår första rallylydnadstävling hösten 2009 och få blodad tand. Hälften är vunnet bara man vågar.

Att satsa – sätta mål och våga sikta mot stjärnorna. Vad är det värsta som kan hända?

Att utvecklas – fler erfarenheter, träningar & tävlingar senare är vi ett ännu mer sammansvetsat team som känner av varandras minsta andetag. Vi har alltid strävat efter att utvecklas, bli ännu bättre hela tiden.

Att älska – Visa ödmjukhet inför livet. Kärleken går först, oavsett om det är en träning eller stort mästerskap som väntar. Alla medtävlanden som man lärt känna under resans gång.

Så småningom upphörde tårarna, Roy kom skuttandes mot mig och morrpratade uppfodrande som bara han kan. Jag reste mig och besvarade hans lekinbjudan. En era är över.

Inför detta SM hade vi lyckats erhålla titeln ”Årets Rallyllydnadshund” med maxpoängen 500. Helt fantastiskt att vi klarat av fem felfria rundor innan året 2013 var över. Detta medförde att vi låg överst på kvallistan inför årets SM ända fram till maj, då fick vi dela platsen med Cattis Steen som lyckats med samma bedrift ihop med sin Mischa.

Roy vilade från tävlingar i nästan fem månader, så i april tog träningen ordentlig fart och vi bokade in oss på en del starter. Han visade återigen att en av hans starka sidor är att han är så jämn, oavsett om vi haft ett längre uppehåll. Han visar kvitto på att bra grundträning lönar sig. Jag bokade dessutom in honom för regelbunden friskvård på Animalen och utförde själv massage och övningar som underhåller en äldre hundkropp på snart 12 år. Han kändes fin i form även om jag noterat en aningen dimmigare blick och gråa hår i mungiporna.

Tillsammans med min sm-coach tillika far lastade vi bilen och begav oss mot Sundsvall. En trevlig resa och ännu trevligare hotell högt upp på Södra Berget med utsikt över vackra Sundsvall. Ett besök till klubben hann vi med innan den goda hotellmiddagen, och det var en sann glädje att få träffa förra årets vinnare Carina Lundahl. Vi blev kvar nästan två timmar och pratade om tävlingar, stämning, träning, glädje mm. tillsammans med flera andra som också anlänt ett par dagar tidigare. Jag påmindes på nytt av all den härliga gemenskap man upplever tillsammans med medtävlanden, arrangörer och domare under tävlingssammanhang. Underbart!

Fredagen inleddes med invigning och lottning. Jag hoppades i vanlig ordning på att ett tidigt startnummer men drog nr 39 och hamnade därmed sist i grupp tre av fyra. Efter en trevlig kamratfest med ännu mera mingel ihop med tävlanden och många glada skratt begav vi oss till hotellet för en god natts sömn. Först lite peptalk på grannen Cattis rum inför lördagens kvaltävling. En knackning på dörren lite senare, och en överraskande sambo gladde mig förstås varmt, han hade planerat detta långt i förväg, gulligt.

Lördag.

Vad mer kan man önska än strålande sol och spännande bana. Nerverna kom förstås också krypande. Gladdes åt att se teamkamraten från PRO Elisabet Lekebjer, som i år tillhörde ordinarie startfält (varit reserv två år i rad) och dessutom med sin nya unga stjärna Ida. Dem gjorde en väldigt bra runda trots en del bristande samarbete. Det räckte inte till en finalplats men de slutade på plats 25 – stort grattis! Trevlig tävlingsanda och det var roligt att se de två första grupperna. Efter lunchen var det dags för vår banvandring. Jag blev mer och mer nervös samtidigt som jag använde mina egna trix för att inte bli alltför anspänd. Ytterligare en överraskning, uppfödaren till min schäfer, Lotta Lilja dök upp. Det betydde så mycket för mig att få dela denna upplevelse och ha en egen hejaklack   

Den stora fördelen för mig och Roy var att båda hopphindrena låg i starten, som de flesta säkert vet vid det här laget så är det Roys svaghet, han ÄLSKAR nämligen att hoppa. Vilket kan leda till att han tjuvar, att han blir koncentrerad på hindret för tidigt i banan, eller att känslan efter att ha hoppat ligger kvar och att han därmed är för het även efteråt. Vi har tränat massor på detta och hittat bra verktyg men än idag måste jag ”hålla” honom rejält för att han inte glatt ska ta hindrena på egen tass.

Med jämna mellanrum påminde jag mig om att detta troligen var vår sista tävling (med hopp om att komma till final förstås) och vikten av att ge Roy ett hejdundrande roligt race. Jag ville gå av banan och känna att v i haft rätt attityd och feeling rakt igenom, att han fått extra mycket verbalt beröm under vår färd från start till målskylt.

Jag drog ett djupt andetag och klev över plastbandet. Hopphindrena tog han fint och så även frestelsen om kom strax efter. Han var lyhörd, fokuserad och glad. Jag förde honom med en lagom entusiasm och fullföljde min uppgift att ha roligt i nuet med honom moment efter moment. Nervositeten satt mest i kroppen, efter momentet tre steg backa vinglar jag till då jag tappade balansen, jag hörde hur hela publiken drog efter andan. VILKEN STÄMNING! Vi fortsatte och allting flöt! Efter banan återstår ju alltid honnörsrutan som idag var bestämd till stå framför. Jag peppade mig med positiva tankar och vägrade låta förra årets händelse (Roy satte sig) skugga oss. Roy stod prick stilla och vek inte blicken en ända gång. ”Fantastiskt fokus” sa honnörsfiguranten när vi klev av. Jag var så nöjd över vår insats, och även om jag hoppades på att det skulle räcka till final så kunde jag ändå känna att jag uppfyllt mina krav om det nu skulle vara vår sista runda. Ett lyckorus for genom kroppen och vi lekte tillsammans bort från banan mot publiken – älskade hund!

Kvalbanan: https://www.youtube.com/watch?v=rT_98I9Pc9Q

Resultaten kom så småningom upp och vi hade lyckats med 199p av 200!!! WOW!

När jag senare fick protokollet i min hand så var det enda avdraget inte ens på banan, vilket innebär att vi utfört alla moment felfritt. Dock tyckte den ena domaren att hon velat se mer glädje varpå hon drog -1p på helheten. Den andra domarens kommentar berömde oss istället för just glädjen vilket genast kändes som en tröst.

När samtliga starter var avverkade låg vi, tillsammans med fem andra i toppen på 199p inför söndagens final. Eftersom poängen räknas med till dagen efter hade vi alltså guldchans. Stort grattis till Cattis som också fick 199p på kvalet och många av mina andra tävlingsvänner som gjorde fantastiska rundor.

I sällskap med pappa, sambon och Lotta begav vi oss till en tapas-restaurang i närheten av hotellet. En underbar middag med många skratt blev ett perfekt avslut på en perfekt tävlingsdag.

Bilden tagen från vår kvällspromenad, min & Roys skugga med kopplet i mitten   

Omvänd startordning inför söndag så jag skulle gå ut bland de sista. Cattis gjorde en kanonrunda! Ytterligare några ekipage gjorde fina rundor, och så kom några där nerverna spökade och det blev större poängavdrag. Banan kändes rolig och utmanande även idag. Det var skönt att gå ut bland de sista och jag kände mig lugnare idag. Roy på nytt i fint fokus. In i bubblan och över platsbandet. Lämnade honom vid första momentet och sprang ifrån. Kallade in. Han kom precis in vid min sida inför nästa moment som var hopp över hinder. Hann inte sänka farten avsevärt utan kommenderade hopp. Min hoppglada Roy hoppar vid sidan av mig – inte över hindret! Från publiken hördes ett ”neej” – återigen vilken stämning! Jag blev mäkta förvånad men skrattade till samtidigt, vad ska man göra?! I det andetaget var guldet och pallen borta, så det var bara att tuta och köra och vägleda honom genom resterande 18 moment. Vi behöll oss i vår bubbla och hade så roligt ihop. Av banan till fina applåder och in i honnörsrutan som idag var sitt på höger sida. Samma koncentration som dagen innan, skönt. Jag belönade Roy med hans bästa sämskskinn och vi lekte oss av banområdet. Jag tog allt med ro och lekte en bra stund. Flera tävlanden kom och visade sitt stöd och sin ledsamhet att Roy missat hindret, så många varma ord och kramar gjorde att jag själv fällde ett par tårar. Inte över ett missat hopp utan att så många hejat och trott på oss! Jag blev tillslut alldeles stum och rörd av all denna uppmärksamhet. Att folk hejar och hoppas på lilla jag, mig och min fina Roy. Oj oj så fint!

Och vet ni, tjusningen med att tävla är just ovetskapen om hur det kommer att sluta. Djur är djur och man kan aldrig ta något för givet. Jag trodde i min enfald att Roy aldrig skulle missa ett hopp, men plötsligt händer det och då gäller att ändå vara fokuserad och fånga nuet. Det var många moment kvar att klara av vilket vi gjorde med bravur.

Finalbanan: https://www.youtube.com/watch?v=yhqMElcZAZM

Varför det hände?

Min egen slutsats är följande; vid moment som innebär att man lämnar hunden och kallar in längre fram, är det svårt att på banvandringen gissa sig till ungefär var hunden kommer ikapp sin förare. På denna banan var det skylt 401  (sitt, lämna, spring ifrån, kalla in) vilket betyder att jag som förare måste springa hela tiden tills min hund är ikapp mig. Konan som markerar var föraren får kalla in stod dessutom långt ifrån hunden/skylten. Jag trodde Roy skulle hinna ikapp mig snabbare, så att jag kunde slå av på tempot och förbereda honom på hoppet. Men han kom sent ikapp mig så vi fortsatte i princip springandes, och hans fokus var på MIG när han just kommit ikapp varpå han inte uppfattar hindret när jag kommenderar ”hopp”. Dock uppfattar han mitt kommando så det syns på filmen att han faktiskt utför ett hopp, men vid sidan av mig – sötis! Min hopptokiga hund missar ett hinder, och jag kan inte annat än glädjas åt det.

Reslultaten kom upp fortlöpande och jag fick bekräftat att vår insats på banan var grym, förutom ett kostsamt hopp så var det inga fler avdrag, inte heller på helheten denna gång. Hurra! Vägran av hinder kostar -10p x 2 (alltid två domare vid SM) så vi landade på 180p + 199p från kvalet = 379p. Vi slutade på en hedrande 14:e plats av 21st. finalekipage. STORT GRATTIS till Cattis & Mischa som tog silvret! Grattis även till fjolårets vinnare som i år tog hem bronsplatsen, och hon som tog hem bronset första året som jag vann, tog hem första platsen i år   

Några veckor efter SM så känns det skönt att ha tagit beslutet att pensionera Roy. Mina andra två har redan fått annan prioritet och det ska bli spännande att få följa dessa stjärnor fullt ut. Det jag saknar mest är alla trevliga medtävlanden i mästarklass som jag nu inte träffar regelbundet. Men men, allt har sin tid. Roys liv som pensionär kommer inte skilja sig speciellt mycket från innan, förutom träningen som kommer ske mer begränsat och utan samma kvalitétskrav. Han fick en mycket fin present av min väninna Anneli, en burk fylld med hans bästa godis dvs. Frolic och Ahlgrens bilar J En fin ”tag” som han numer bär på halsbandet där det är graverat ”Kung Roy” på ena sidan och ”glad pensionär” på andra. TACK!

STORT & VARMT TACK TILL ALLA ER SOM HEJAT OCH TROTT PÅ OSS GENOM ÅREN!

Under SM vill jag rikta ett extra tack till

Bengt Svärd, min egen far okunnig om hundträning men en fantastisk coach i tävlingssammanhang. Sällskap, givmildhet, tips och peptalk.

Ludwig, min älskade sambo som överraskande kom. Tack för ditt stöd och ditt lugn.

Lotta Lilja, för ditt intresse, din vänlighet och humor!

Anneli Clöve & Ida Raasakkaa, för enormt stöd innan, under och efter SM på distans. Och hundvakt!

Nils & Birgitta, som var barnvakt under helgen.

Cattis Steen, för sällskap, peptalk och bra träningar ihop.

Elisabet Lekebjer, för bra träning tillsammans och stöd.

Team Snabba Ligg (Cilla, Sandra, Diana) för många skratt och tokigheter. Ni är underbara!

Linda Penttilä för örfilen och de finska lugnande orden innan start.

Sofia Angleby domaren som vi en gång startade för inofficiellt 2009, och som vi nu av en slump även avslutade vår karriär med. Du är en sann förebild för sporten!

Britt-Marie Eriksson Kennel Lizzroys för denna fantastiska jycke!

.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Under NoseWork-lägret för Ron Gaunt i somras valde jag och mina nyblivna vänner och tillika träningskamrater att skapa ett lag inför veckans avslutningstävling. Eftersom vi övernattade i husbil resp. husvagn blev vårat teamnamn "the campers" och vi o...

Hur förbereder man sig? Den frågan hade jag ställt mig flera gånger. Det här var inte första gången och definitivt inte sista heller. Vänjer man sig nånsin? Nej.   Roy flyttade hem till mina föräldrar som åttaveckorsvalp. Bedårande söt och med ...

Att se möjligheter!    Livet med en fyraåring dotter är fantastiskt på många sätt. Framförallt vad det gäller att leva i nuet och se möjligheter. Hon är alltid ärlig och ser alltid lösningar på problem. Vill nog påstå att alla treåringar är sann...

Igår var det andra träffen på nosework-kursen som rullar dagid. Det är så roligt att följa ekipagens utveckling och man blir ständigt fascinerad över hundens fantastiska luktsinne. Precis som alla aktiveringar där man låter hunden arbeta med sin nos,...

Living on the edge... Bilderna tagna av Maria Törmanen   Jag träffar många ekipage i mitt yrke som hundinstruktör, de med höga mål och de helt utan mål samt de som ligger på gränsen mittemellan. Jag har funderat kring detta och tror att mitte...