Ni vet de där stunderna i livet som plötsligt dyker upp och bara fyller en själv med härlig energi, styrka och lyckorus? I helgen infann sig en sådan stund för mig, en riktig ”egoboost”.

Äntligen var det dags att ge sig ut på tävlingsbanan igen med Roy, två tävlingar på två dagar lagom innan SM som nalkas (14-15sept). Kände mig ringrostig då jag insåg att jag inte tävlat sedan i våras, men jag hade genomfört tre inofficiella träningstävlingar på rad en kväll veckan innan, som visade att vi var i bra form. Mina teamkamrater befann sig på andra uppdrag så jag fick flagga för Team PRO själv. Sofia Angleby hade ritat en bra bana och Mälarö BK bjöd på väldigt ostadigt väder. Strax innan vår tur sköljde nervositeten över mig, vilket är normalt och något jag behöver för att hitta rätt anspänningsnivå för att hålla mig fokuserad och skärpt. Tidigare på morgonen hade jag haft en bra känsla och sagt åt mig själv att sätta en hundring (!).

Inne på banan kändes Roy mycket följsam och trevlig, ingen dragning på hinder och sändande till kon utförde han perfekt. Någon doft drog till sig hans uppmärksamhet i åttans frestelse, just när vi rundar en kona, men han håller sin position och står inte helt still vilket gör att jag klarar mig från avdrag. Jag arbetade lite extra med rösten för att peppa honom och visa domaren att vi har kul på banan ihop, TROTS att Roy inte är en svansviftande hund under arbete. Och eftersom jag ofta är så koncentrerad så ser jag gärna sammanbiten ut, vilket har kostat mig helhetsavdrag ibland. Vid prisutdelningen bekräftades vår känsla och insats då vil lyckats med en felfri runda på 100p. Wow! Domarens kommentar var ”Snygg runda! Önskar något gladare hund”. Denna gång drog hon inget på helheten eftersom hon tyckte att jag jobbade bra som förare och att hon vet att flera vallhundar inte alltid ser så glada ut i arbete. Tur att man utvecklas som förare och lär av sina misstag.

Jag kände mig extra ödmjuk inför applåderna och det värmde i hjärtat när folk klappade om Roy och tyckte han var en fin och pigg 10.5-åring Jag kan inte annat än att hålla med. Vilken hund! Vilken enorm energi och självkänsla tävlingen fyllde mig med, så välbehövligt inför stundande SM. Det bevisar att vi kan, att vår träning håller oss i rätt form och att vi fortsätter utvecklas som ekipage.

Dagen efter for vi till Märsta-Sigtuna BK för en ny tävling. Uppfyllda med gårdagens energi, men samtidigt otroligt trött och min mentala uppladdning var inte optimal pga. andra omständigheter på förmiddagen. Hur som helst så lyckades jag verkligen fokusera väl framme på tävlingsplatsen, läste på skissen och gick banan ytterligare en gång på banvandringen. Roy kändes lika uppmärksam, arbetssugen och skärpt som dagen innan. Allt hängde på mig, jag intalade mig själv att inte sabba chansen att lyckas igen. Och vi klarade det! Ytterligare en felfri runda på hela 100p. Lisbritt Elegård som dömde skrev ”Så här ska rallylydnad se ut” i mitt protokoll och med den kommentaren blev jag lycklig och stolt. Tänk att vi faktiskt lyckas så bra att folk tycker att vi presenterar rallylydnaden på ett bra sätt. En annan medtävlande kom särskilt fram efter prisutdelningen och sa att hon tyckte vår runda var riktig imponerande och snygg!  Även andra gratulationer och hälsningar fyllde på mitt ego-konto. Jag lär mig mer och mer att se mig som en duktig hundförare och våga säga att jag faktiskt kan det här med rallylydnad. Att vara stolt och tro på sig själv.

I bilen hem så log jag både med ansiktet och i hela själen. Ett lyckorus for genom kroppen och varenda låt som spelades på radion kändes som den var menad till mig. Jag kände mig okrossbar, stark, lycklig, varm, glad, ödmjuk, stolt, snygg, makalös, ivrig, törstig på livet. Jag sjöng gladeligen med i alla låtar, det kändes som om jag skulle kunna flyga, som om ingenting är omöjligt. Att jag enkelt skulle kunna hoppa över hinder som dök upp i min väg. Hitta lösningar på varenda problem som skulle kunna finnas. Som en riktig superhjälte, en hjälte åt mig själv! Tänk att livet bjuder på såna härliga stunder, nästan så att man önskade att tiden stod stilla. Dessa stunder ger oss själslig påfyllning och energi att fortsätta framåt. Att leva. När du fylls av en sådan egoboost så stanna upp och njut, skriv gärna ned vilka känslor som rusar genom dig och hur du upplever livet just då. Varför inte fotografera? Bilderna ni ser i detta inlägg speglar denna känsla så bra, det obestämda och oändliga. Jag tog bilderna på vägen hem i bilen. När jag satt där och kände mig odödlig och tacksam över livet som tilldelats mig.  Det är bara jag själv som kan förändra och leva mitt eget liv.

Om två veckor går jag över ringbandet igen, för att visa vilka kunskaper och vilket bra ekipage vi fortfarande är,  jag och Roy. Vi ska försvara vår titel som svensk rallylydnadsmästare. Under året som gått har jag flera gånger stannat upp och njutit av just den stunden, förra året när vi gick av banan och strax därefter fick veta att vi var bäst. Den stunden och den känslan fyller mig än idag med kraft.

Mälarö BK 2013-08-31, 100p:

Märsta-Sigtuna BK 2013-09-01, 100p:

 

Hanna & Lystra

2 september 2013 15:45

Grattis!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Under NoseWork-lägret för Ron Gaunt i somras valde jag och mina nyblivna vänner och tillika träningskamrater att skapa ett lag inför veckans avslutningstävling. Eftersom vi övernattade i husbil resp. husvagn blev vårat teamnamn "the campers" och vi o...

Hur förbereder man sig? Den frågan hade jag ställt mig flera gånger. Det här var inte första gången och definitivt inte sista heller. Vänjer man sig nånsin? Nej.   Roy flyttade hem till mina föräldrar som åttaveckorsvalp. Bedårande söt och med ...

Att se möjligheter!    Livet med en fyraåring dotter är fantastiskt på många sätt. Framförallt vad det gäller att leva i nuet och se möjligheter. Hon är alltid ärlig och ser alltid lösningar på problem. Vill nog påstå att alla treåringar är sann...

Igår var det andra träffen på nosework-kursen som rullar dagid. Det är så roligt att följa ekipagens utveckling och man blir ständigt fascinerad över hundens fantastiska luktsinne. Precis som alla aktiveringar där man låter hunden arbeta med sin nos,...

Living on the edge... Bilderna tagna av Maria Törmanen   Jag träffar många ekipage i mitt yrke som hundinstruktör, de med höga mål och de helt utan mål samt de som ligger på gränsen mittemellan. Jag har funderat kring detta och tror att mitte...