Ju mer erfarenhet jag samlat på mig desto mer inser jag att det är fantastiskt att ha flera hundar. Inte bara pga. att det är mitt stora intresse utan också för att hundar är flockdjur, en egenskap som tydliggörs när man ser artfränder tillsammans. Eftersom etologi (läran om djurs beteende) ligger mig varmt om hjärtat så kan jag njuta av att studera min hundflock i olika sammanhang, det är många gånger mer givande och lustfyllt än att sitta framför en tv. Att se deras språk och samspel på en promenad, vid utfodring, i samband med val av liggplats, vid lek osv. är lärorikt och fascinerande. Någon sa en gång att ”kan man ha en hund, så kan man ha två”. Och två blir lätt tre. Tre sägs väl vara ett lyckotal och faktum är att min flock aldrig varit större än tre individer. Eftersom jag har valt raser av mellanstorlek så är tre individer lagom för att få plats i t.ex bilen, man måste ju även tänka praktiskt. Hur som helst så ska jag i detta inlägg delge er några tankar kring att ha flera individer, arbetet bakom och om (o)rättvisan.

I dagsläget är Roy min äldsta hund, 10 år drygt. Han är min parhäst då han följt mig från min instruktörsutbildning, genom alla vidareutbildningar och senare in i tävlingsvärlden. Han har lärt mig enormt mycket. När det blev aktuellt att Viper skulle flytta hem till oss, var jag ärlig mot både mig själv och uppfödaren eftersom jag i samma veva dessutom skulle föda vårt första barn. Jag vågade därför inte sätta några tävlingsmål eller liknande, utan han skulle bli en vänlig, social och lydig familjehund i första hand. När han anlände bestod flocken av då 8-åriga Roy och även den äldre tiken Oriana, 12 år som sakta började få sina dagar räknade. Viper var efterlängtad precis som alla valpar brukar vara, men egentligen ytterligare extra eftersom jag själv inte haft valp på så många år (Oriana var 5 år när hon anlände och Roy köpte mina föräldrar som valp och jag tog över honom vid 2 år). Hans utseende, med ett blått och ett brunt öga gjorde honom ännu mer extra ordinär. Vår dotter My, tog sin lilla tid men jag hann träna en god vardagslydnad på Viper. Tävlingslydnaden blev dock väldigt oregelbunden och jag hade väldigt svårt att hitta motivationen till att träna den. Frågor om träningsmetoder dök ofta upp i mitt huvud och ibland undrade jag om jag verkligen själv tyckte lydnad var roligt. Orianas träning upphörde strax innan Viper anlände, hennes ålder gjorde det inte rättvist så hon fick bara strosa runt det sista halvåret. Roys träning var däremot på topp, han hade kvalat till SM i rallylydnad med superfina poäng och vi tränade regelbundet i grupp och dagligen själva. Varpå Vipers tävlingsträning förstås alltid blev sekundär. Många gånger ostrukturerad och med känslan av att ”han måste också få lite aktivering”.  Det säger säg självt att det konceptet inte lägger en bra grund inför tävling, och jag strök mig från tävling två gånger då jag insåg att vi var långt ifrån startklara. Jag kom till insikt med att jag alltför ofta såg Viper genom Roy, dvs. att jag hade alltför höga förväntningar och krav när jag inte borde haft några alls – han kunde ju ingenting utan var ju helt grön. Jag bloggade dessutom om detta, inlägget fick rubriken ”Viper = valpis” just av den anledningen att jag insett och erkänt att jag måste se honom som en valp och starta från noll. Inte tro att han ska kunna en massa saker och ständigt jämföra honom med Roy.

Men från hjärna till hjärta kan det ta tid. Förvisso började jag ändra mitt träningsupplägg (efter Roys SM, innan fanns det inte utrymme för det). Jag såg till att oftast börja träningspasset med Viper, dels för att vara mer engagerad men också för att vara så ”kravlös” som möjligt och istället ta den mer färdigbakade hunden (Roy) som nummer två. Träningen gick sakteliga framåt men jag tyckte ändå inte att det var fullt så roligt att träna Viper ändå. Men detta trodde jag berodde på träningsmetoder, och jag följde olika tips och tränade för olika instruktörer för att få bukt med vår följsamhet (även kallad linförighet/fritt följ/fot) i första hand. Så fort jag tränade i grupp eller med kamrater fick jag oftast upp ångan men träningen hemma i ensamhet blev oregelbunden och alltför ofta oplanerad.

Emellertid via mitt jobb som instruktör informerade jag andra, och blev då påmind själv, om att man  som ägare väljer själv vad som är viktigast. I vardagen har man inte alltid den tid man skulle önska och man måste då prioritera, som i mitt fall med Viper.  Jag visste att han skulle få konkurrera med

1)      Flytt till gård

2)      Vårt första barns födelse

3)      Roys träning (speciellt inför SM i rallylydnad)

det blev emellertid logiskt att han inte skulle kunna starta sin lydnadskarriär tidigt.

Men han har en otrolig grundlydnad, han går fint i koppel, kommer på inkallning, kan stanna, kan ligga kvar passivt oavsett störning, är tyst i bilen och ute, lätt att hantera, underbar med barn osv. Det arbetet krävde sin tid och jag satsade allt på att få honom till en underbar familjehund. Ett mål som vi faktiskt uppnått! Tävling är inget måste, och cirkuskonster (som att gå fot, snurra mm.) går alltid att lära in senare och det är dessutom en fördel om hunden redan har en bra grundlydnad. Kunde det vara något annat som var problemet?

Viper är enormt passivitetstränad, framför allt för att det är ett måste så att han kan delta på mina kurser. Han har ofta fått order om att vänta pga. Roys prioriterade träning eller mitt liv som nybliven mamma. Roy och även Oriana då hon levde, fostrade förstås Viper och han lärde sig sin plats som yngst i flocken. Att han inte fått visa framtassarna beror alltså mycket på hans eviga väntan, mellanhunden som ska finnas men inte störa. Jag har helt enkelt inte gett honom chansen fullt ut, från hjärtat. I och med min insikt i höstas om att jag måste se Viper utifrån den varelse HAN är så trodde jag att jag kommit till rätta med problemet. Men som jag nämnt tidigare så tar det ibland tid att förvandla teori till praktik. Och även om jag i huvudet har förstått vad som krävts så har mitt hjärta och kropp inte hängt med. Hundar är utomordentliga varelser på att läsa av sinnesstämningar så det säger sig själv att Viper inte kunnat blomma ut när han hört min röst uppmuntra honom men samtidigt bromsats av min känsla bakom. Vissa instruktörer har t.o.m sagt att det vore bra om han var lite mer olydig och tog för sig mera (!)

Varför har jag då inte varit nöjd över Viper? Ibland har jag inbillat mig att han är för mjuk och vek för mig som förare, vilket förvisso stämmer på ett sätt.  Ibland har jag trott att jag tycker lydnad är tråkigt och istället bör satsa på annan sport (t.ex. rallylydnad). Det har liksom fattats motivation att ens lära honom roliga trix. Jag har också haft svårt att vara nöjd med att han ”bara” är en familjehund. Han skulle bli påläggskalven efter Roy men blev istället mellanhunden. Länken mellan Roys framgångar och den nya valpens ankomst (Rolex, schäfer född i mars och hemflyttad i maj 2013). Någon sa nyligen att, ”den andra hunden blir sällan lika framgångsrik som den första eller den tredje”. Det är naturligt att känslorna kan variera för dem olika individerna man har.  Som med mycket i livet, först när man accepterar en sak så kan man hantera eller förändra den. Viper är och förblir en fantastisk familjehund och han kommer bli gammal hos oss. Jag är otroligt nöjd över hans egenskaper och den mysiga hund han är. Men så fort jag släppte tanken och kravet på att han skulle bli ersättaren efter Roy så känns allt mycket enklare. Han kommer aldrig kunna ersätta Roy, det finns det ingen hund i världen som kan göra. Jag tänker inte klandra mig själv heller om han inte kommer bli ngn stjärna på tävlingsbanan (oavsett hundsport). Mitt mål med Viper är redan uppnått, den underbara familjehunden. Achilleshälen i vår lydnadsträning, har alltså rotat sig i något djupare. Inte momenten i sig, eller alla dem olika tipsen jag testat för olika instruktörer. Utan känslan, själva relationen mellan han och mig. Det har varit en knut på tråden så att säga. Knuten var en känslomässig förvirring.

Förutom att det krävs mer tid och pengar förstås så är fördelarna med flera hundar många, dem har sällskap av varandra och lär sig mycket genom varann (både bra och dåliga beteenden), jag som förare har flera individer att träna och framföra allt tävla om jag är tävlingsintresserad, som instruktör har jag dessutom större urval när jag behöver mina fyrbenta assistenter i mitt arbete och jag lär mig otroligt mycket om hunden som varelse när jag dagligen kan studera dess språk och signaler gentemot varandra. Det blir såklart naturligt att man jämför individerna emellan, man har erfarenhet från en hund och jämför den nya med den gamla. Sedan den nya med ytterligare en ny, kanske grannens, kullsyskonet eller vännens. Jag träffar ofta kursdeltagare som har en ny hund men ständigt lever i avsaknad av sin gamla bortgånga hund. Många gånger tror jag att det handlar om att man inte sörjt klart den förra hunden. Eller åtminstone inte har ”rensat ögon och hjärta” så pass att man är öppen och mottaglig för en ny fyrbent vän, en ny hund som ska ses utifrån sina förutsättningar och inte vara något substitut för den förra. Att minnas, skratta och gråta över tidigare hundar och erfarenheter är en sak och helt naturlig. Men att ofta döma den nya hunden utifrån den tidigare är orättvist, den har blivit vald av dig och kan bara vara sig själv i hopp om att du blir nöjd.  Vi har nu fått vårt andra barn, en son. Och såklart jämför vi honom med hans äldre syster. Var hon si eller så? Är dem lika till utseendet och till sätt? Erfarenheterna gör oss (förhoppningsvis) tryggare och kunnigare. Så länge vi fortfarande ser varje individ utifrån dess egna förutsättningar och lika värde så gör det förstås inget att jämföra, det lär man sig snarare av. När jag ser Viper så kan jag lista flera punkter på goda egenskaper som han har och som Roy har för lite av eller helt saknar. Dessa egenskaper har jag förstärkt och fostrat Viper till, jag ler och kan vara stolt. Tidigare misstag gör jag inte om. Eller så var det just ”misstag” med den individen och inte med nästa. Precis som min dotter ska fortsätta upptäcka livet och utvecklas till sig själv, trots att hon nu har en lillebror, så ska lillebror bli sin egen individ även om han har en storasyster att gå efter. Varje dag får jag uppleva glädjen och lyckan när barnen kommunicerar ihop och när mina hundar umgås med varandra. Kärleken i vår familj är lika stor till alla, det gäller bara att även påminna varje individ om att just den är fantastisk precis som den är. Och livet handlar just om det man är, inte om det man gör eller presterar.

Ikväll ska jag tävla för andra gången med Viper i lydnad. Jag hoppas det går vägen så att jag kan reda ut ytterligare några frågetecken. Håll tummarna!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Under NoseWork-lägret för Ron Gaunt i somras valde jag och mina nyblivna vänner och tillika träningskamrater att skapa ett lag inför veckans avslutningstävling. Eftersom vi övernattade i husbil resp. husvagn blev vårat teamnamn "the campers" och vi o...

Hur förbereder man sig? Den frågan hade jag ställt mig flera gånger. Det här var inte första gången och definitivt inte sista heller. Vänjer man sig nånsin? Nej.   Roy flyttade hem till mina föräldrar som åttaveckorsvalp. Bedårande söt och med ...

Att se möjligheter!    Livet med en fyraåring dotter är fantastiskt på många sätt. Framförallt vad det gäller att leva i nuet och se möjligheter. Hon är alltid ärlig och ser alltid lösningar på problem. Vill nog påstå att alla treåringar är sann...

Igår var det andra träffen på nosework-kursen som rullar dagid. Det är så roligt att följa ekipagens utveckling och man blir ständigt fascinerad över hundens fantastiska luktsinne. Precis som alla aktiveringar där man låter hunden arbeta med sin nos,...

Living on the edge... Bilderna tagna av Maria Törmanen   Jag träffar många ekipage i mitt yrke som hundinstruktör, de med höga mål och de helt utan mål samt de som ligger på gränsen mittemellan. Jag har funderat kring detta och tror att mitte...