Tänk vad härligt det är att få känna sig barnslig och låta fantasin och barnet inom sig få spela ut? Vi kanske åker pulka med vännerna, rutschkana med barnen, rullar snögubbar, hoppar och plaskar i vattenpölar eller bakar med trolldeg? Jag tror det är viktigt att få leka, att glömma tid och rum och bara vara i stunden och nuet. Skratta, busa, njuta. Vi behöver inte skämmas för att leva ut vår barnslighet, den är nödvändig. Precis som hundarna, som oavsett ålder gärna springer efter en kastad apportbock, öppnar toa-rulls-paket eller kampar om en gammal strumpa med ägaren!

Att se hundar leka tillsammans är en härlig upplevelse. Två eller flera hundar som riktigt älskar varann och kan busa i timtal, det är vad jag kallar underhållning! Det påminner mig också om att vi måste bli bättre på att släppa fram barnet inom oss. När jag leker med mina hundar så har jag minst lika roligt (ibland roligare), senast idag lekte jag kurragömma med Viper, och jag hade så skoj att det var svårt att vara tyst på mina gömställen. Nu är det dags för nästa lek, My och jag ska krypa runt och utforska världen. Våga släpp loss!    

Viper tillsammans med bästisen Elsa

Både inom vardagslydnaden och hundsporten (rallylydnad, agility, freestyle mm.) behöver vi påminna oss själva om att se saker ur hundens perspektiv. Många gånger förmänskligar vi hunden rent ut sagt, genom att t.ex tolka olika beteenden som aktioner gentemot oss. Att hunden vet att den gör fel och bara "retas" eller att den "ALDRIG gör så hemma utan bara på kurs/tävling" men jag tänker inte fördjupa mig i det idag. Dock finns det vissa likheter med det jag tänker på:

Väldigt ofta tänker vi enbart ur vårt eget perspektiv!

Inför en ny övning blir vi lätt förvirrade och fundersamma på hur vi ska få hunden att förstå vad den ska göra. Vi börjar med att tänka på hur svårt momentet är och hur sjutton jag som förare ska få hunden att vrida kroppen, följa min rörelse, lämna mig eller vad det nu kan tänkas vara. Vi grottar ned oss i tänkbara senarion eller ännu bättre, vi testar utan någon som helst planering av momentet och får då ofta vatten på vår kvarn - det var väldigt svårt!

Jag tror att vi alltför ofta glömmer att först ta reda på hur momentet ska utföras regelmässigt, sedan själv bestämma hur högt man vill sikta (dvs. ett perfekt utförande eller med några godkända avvikelser) och slutligen fundera kring vad HUNDEN egentligen ska göra fysiskt i övningen. Det sistnämnda får jag ofta påminna mina deltagare om. Om man börjar med att tänka på vad hunden egentligen ska göra så resulterar det i att man uppfinningsrik istället. Oftast har hunden redan olika förkunskaper som man kan dra nytta av. Kanske t.o.m olika kommandon för samma sak?!

Från rallylydnadens nybörjarklass finns många moment/skyltar som enbart innebär fotgående för hunden, av klassens 30 skyltar så är hela 16 st enbart fotgående enligt min uppfattning. Det innebär att ett väl inlärt fotgående gör att man endast behöver använda kommandot "fot" i över hälften av klassens moment. Vad enkelt för hunden och föraren! Ändå är det väldigt lätt att vi förare stirrar oss blinda på skyltens utseende, som då gör oss halvt förskräckta, och VI tycker att det verkar svårt. Måhända att en del har problem med höger och vänster och att tävlingsnerver självklart kan få vem som helst att göra tabbar. MEN vi glömmer bort att tänka på hur momenten ser ut i hundens ögon. Om hunden vet att den ska följa sin förare i en speciell position oavsett hur föraren vrider och vänder eller vilket tempo denne har så kan vi använda samma kommando för vänster sväng, höger spiral, språng marsch och 360* vänster osv.

Ekipage som tidigare haft en lydnadskarriär och övergår eller kombinerar med rallylydnad gör ofta samma misstag. Till följd av att hunden blir förvirrad och då vanligtvis får ännu mer förvirring i form av ytterligare handtecken/signaler från en kluven förare. Stanna upp och tänk efter, kanske kan hunden redan ligg på kommando, om jag säger det kort och koncist utan handtecken (läggande under gång lydnad klass 1), varför då inte göra likadant vid rallylydnadens skylt 125 (läggande under gång) där enda skillnaden är att man inte går ifrån hunden? Hunden känner då genast igen sin förares kroppspråk och kommando och läggandet blir lika snyggt och snabbt som i den tidigare lydnadskarriären.

Ett annat exempel är skylt 312 i avancerad klass där man ska vända ifrån varandra, om vi nu bortser från hur krånglig skylten verkar för föraren, och enbart tittar på vad HUNDEN ska utföra så inser vi snart att det är samma moment som fortsättningsklassens 215 (snurr utåt från föraren). Vi kan alltså kommendera hunden till samma snurr, och därmed kan hunden redan momentet fysiskt.

I vardagen bör vi också tänka ur hundens perspektiv, kanske kan vi använda en annan signal/handtecken som innebär detsamma eller likvärdigt beteende från hunden? Min yngre förmåga Viper fick tidigt lära sig att sitta på avstånd (vid promenad) då jag ropade "stanna" och visade en höjd hand. Senare inomhus vill han gärna i sin iver lägga sig på ordet sitt. Tillräckligt många gånger så att jag funderade över om det var tillräckligt befäst (sitt brukar ju vara bland det första och enklaste man lär sin hund). Varför då krångla till det när jag visste att han kunde det felfritt på promenaden ute. Han sätter sig enkelt om jag visar en höjd hand även inomhus! Nu kan jag därför välja att enbart visa min höjda hand och vara nöjd alt. visa handen och säga "sitt" för att på nytt döpa beteendet om jag senare bara vill kunna säga sitt (smaksak, i vardagen spelar det ju mindre roll om hunden lyssnar till kommandon eller tecken).

Så stanna upp och tänk till när du tar dig an ett nytt moment!

Kanske ser det svårt ut vid första anblicken, men se det utifrån hundens perspektiv så kommer du garanterat att hitta fler lösningar och framför allt bli en tydligare lärare till din hund. Så kan du efteråt träna dig själv i att säga rätt sak i rätt tid, skilja på höger och vänster osv. utan att blanda in din hund i din förvirring.

Framåtsändande till kona, lätt eller svårt för hunden?  

Så har äntligen Roys rallylydnadsdiplom kommit, både för nybörjarklass och fortsättningsklass. Det innebär att han nu kan titulera sig som "RLD N" samt "RLD F"    och det tredje diplomet för avancerad klass är också på väg - kul!

Idag for vi till Tyresö för att träffa trevliga Marion som har Vipers syster Vessla, vi började att träna lydnad i ridhuset tillsammans med Emma Willblad och andra ekipage ur Team Ego Dogs. Marion gav mig konkreta tips och vi fick precis den lydnadskick vi behövde, nu blir det hårdträning för Viper! Det var debut för Viper i ridhus och det var ett tag sedan vi tränade på en helt ny plats med nya hundar vilket märktes, han hade myror i brallan och ville gnälla emellanåt men när vi arbetade ihop brydde han sig inte alls om omgivningen utan koncentrerade sig på mig. Min lilla prins!

Efter lydnaden fick vi möjlighet att valla på Emmas får med henne som hjälp, vilket var jätteroligt. Viper har haft ett uppehåll i hela december så det gladde mig att se att han var lugn och lyhörd på första passet. Viper fick en paus och sedan körde vi ett kortare pass där Emma hjälpte oss lite på traven, Viper verkade tappa intresset så vi undvek mer lydnad och ökade takten istället. När fåren (och jag!) började röra på oss mer så återfick han sitt intresse och blev mer på hugget igen. Så nu ska jag se till att boka privatlektion hos Stefan på Agdala och återgå till att valla där 1ggr/vecka.

Innan vi åkte fick förstås Viper och Ves sträcka ut sina långa ben i hagen och busa tillsammans, oj vad de hade skoj!

Med bilen lastad med hundar och packning for jag och Linda Penttilä ned mot Göteborg på fredagskvällen. Resan gick bra och vi tog varsin sopp-meny i baren innan vi installerade oss på rummet och snackade taktik inför morgondagen. Vi var på plats i god tid då Linda startade i avancerad klass med sin yngsta hund på förmiddagen, redan då infann sig mina tävlingsnerver. Men jag tränade mig i att lugna ned mig och att inte slösa onödig energi på att vara nervös alldeles för tidigt. Och jag lyckades! Trots att jag hade startnummer 1 och att allt skulle dra igång kl.13 så var jag ovanligt lugn in i det sista, vid 12.40 stod jag i lunchkön för att köpa smörgås (jag som inte ens brukar kunna äta ca 1h innan start pga nervositet). Jag hinner lagom servera Linda sin macka då dem ropar att banvandringen för mästarklassen startar. Jag hann ta ett par tuggor av smörgåsen innan vi anslöt oss till övriga tävlanden. Banskissen fanns tillgänglig tidigt så jag hade självklart pluggat in hela banan och "gått" banan i huvudet flera gånger. En väninna förhörde mig och jag hade rätt på samtliga moment. Detta var otroligt tur, eftersom banvandringen allt som allt bara varade i 10 min (!) så jag gick endast banan live 1 gång! Hämtade därefter Roy och började värma upp. Han kändes fin och jag kände mig rejält taggad och fokuserad!

Trots att jag vet om vår "Achilles-häl" (hopphinder) så slarvade jag med kommenderingen och Roy gör sitt vanliga misstag, han tjuvar. Detta gör att vi får -3p. pga "bristande samarbete". Övriga moiment gick dock helt felfritt och honnörsrutan som var bestämt till ligg på höger sida klarade vi också galant.

Vår debut i mästarklassen gav oss hela 97/100p. och en 4:e plats!

Grattis till Linda & Yalla som kammade hem första platsen med 99/100p. !

Vi åkte tillbaka till hotellet och senare på kvällen åt vi en otroligt god middag på restaurang Räkan i gott sällskap. Under natten drabbades jag av hög feber och hade rejäl frossa, Linda var också hängig med halsont. Vi tog dubbla doser vitaminer och huvudvärkstabletter på morgonen för att på nytt bege oss till mässan. Denna gång hade jag startnr. 6 och jag kände mig lite lugnare inför banvandringen. Banskissen hade jag återigen pluggat på, men denna dag var det en betydligt klurigare bana med hela 4 byten mellan höger och vänster fotgående. Roy uppmärksammar inte mitt kommando vid första skylten varav vi får -1p. redan där för "sen reaktion", han lyckas även få -1p. för "sen" vid skylt 15 då han inte sätter sig direkt. -2p vid andra hopphindret där han är på väg att tjuvstarta samt är sen att sitta, samt ytterligare -1p. för "sen" vid sista skylten, läggande under gång. Honnörsrutan var bestämd till stå framför vilket vi klarade prickfritt, skönt! Jag tyckte att Roy kändes fokuserad men uppenbarligen var han lite frånvarande och jag tycker personligen att vi borde klarat banan utan dem tre "sena reaktionerna", att det strulade vid hopphindret förvånade mig inte men jag hade helt klart velat slippa dem andra  små, klantiga avdragen.

Vår andra start i mästarklasen gav oss 95/100p. och en 2:a plats!

Det märktes tydligt att söndagens bana var svårare då slutresultaten inte var lika höga som dagen innan. Linda & Yalla lyckades bli 3:a med 94p. - GRATTIS till er!

Summan av kardemumman:

Jag är supernöjd med att vår officiella debut i mästarklassen innebar så höga poäng som 97 och 95, vår träning har verkligen gett resultat. Att vi klarade båda honnörsrutorna felfritt känns också väldigt skönt, dock ska vi fortsätta träna på "stå" för att jag vill känna mig ännu tryggare i det momentet. Det var första gången som jag och Roy deltog i ett så stort evenemang och vi har inte tidigare tävlat i en så stor inomhuslokal med hundar, publik, högtalare mm. Men min Roy var inte ett dugg berörd av omgivningen när vi väl var på banan, underbart! Att jag endast gick banvandringen 1ggr (lördagen) var också unikt, jag går alltid minst tre ggr. Men det var nödvändigt för att hinna värma Roy och jag insåg ännu mer hur viktigt det är att lära sig banan utantill innan (om man nu får en banskiss i förväg vill säga). Att jag på söndagen lyckades prestera så bra trots feber är jag extra nöjd med, kanske var det å andra sidan det som gjorde att vi fick ovanligt många avdrag för "sen", vem vet.

Nästa steg:

Fortsätta finslipa detaljer i vissa moment och lägga in mer träning på de olika positionerna i honnörsrutan, främst stå. Jag måste även se över varför vi får "sena sitt" emellan varven. Självklart ska jag utmana vår största "achilles-häl" ännu mer - hopphinder som Roy älskar och alltid vill tjuva på!

STORT TACK till:

Linda Penttilä för att vi tränar ihop & för en otroligt rolig resa!

Elisabeth Lekebjer som också representerade "Team PRO" men som inte lyckades hela vägen denna gång!

Kåre Lekebjer som var både kamera- och filmansvarig!

Tarja Hellberg för otroligt många skratt & gött sällskap!

Kusin Bea med sällskap för publikstöd och pepping på lördagen!

Mina föräldrar som ställde upp med coaching och sponsrade lördagens goda middag!

Alla vänner hemma som hållt tummar & tassar för oss!

Som jag skrivit i tidigare blogginlägg så måste man ibland "backa bandet". Man inser plötsligt att man godkänt en del slarv från hunden och/eller att man själv påverkat hunden i fel riktning, t.ex lagt in för mycket "tryck" i övningen som gör att en redan het hund accelererar ännu mer. Så var det i fallet med skylt 309 (avancerad klass rallylydnad). Enligt beskrivningen står det:

Tre steg bakåt.

Under gång backar ekipaget 3 steg utan att hunden sätter sig.

Därefter fortsätter ekipaget tillsammans framåt.

Det innebär att man gemensamt närmar sig skylten och i höjd med den börjar att backa bakåt - fortfarande gemensamt - och sedan fortsätter i fotgåendet (på höger resp. vänster sida beroende på banans utförande före). Kan tyckas ganska enkelt, så tillvida att hunden kan backa rakt och att föraren kan räkna till tre (tro mig, det är många som får -10p pga stegfel och därmed ej korrekt utfört moment). Jag erkänner att jag inte lade någon större planering inför inlärningen av detta moment för ett par år sedan, däremot tyckte jag det skulle vara snyggt om vi gjorde det snabbt och alert. Mitt kroppsspråk blev lätt yvigt och mitt ordval blev därför i dur med en form av hetsande "backa, BACKA, BACKA!". Typ.

Följden blev att Roy i sin iver backade för fort och hamnade ett halvt hundhuvud bakom mig, samtidigt som det gärna blev lite snett och då med följden att jag klev på honom. Det tog alltid tid att få tillbaka hans förtroende efter att jag (miss)lyckats med att kliva på honom. Vid en inofficiell tävling 2010 lyckas vi riktigt snyggt och domaren kommenterar dessutom vårt backande med "Snyggt utfört" i protokollet. Moment 4 i klippet nedan:

http://www.youtube.com/watch?v=yU_qSzs35cY&feature=colike

Men i efterhand och vid senare tävlingar har jag fått avdrag för "sned" eftersom Roy gärna backar för fort och då blir det snett. Det var därför tidigare mer tur än skicklighet att Roy lyckades backa rakt. Vid flera repetitioner märktes det tydligt att dem flesta var alldeles för hetsiga och sneda, oftast klarar han första steget bra men sedan vinklar han ut och ifrån mig. Hans snabbhet beror i första hand på att jag hetsat honom genom mitt ordval, tonläge och kroppsspråk. Att jag dessutom emellanåt klivit på hans baktassar har byggt upp en rädsla hos honom, det gäller att backa fort innan hon trampar på mig.

Vi har därför backat bandet, rejält. Som de flesta känner till så börjar förändringen med föraren - mig! Funderade ut min egen målbild, andades ordentligt innan varje påbörjad backning, och gick tillbaka till det allra första steget dvs. inga ord utan hjälp i form av godis i hand för att få honom i rätt position och tempo. Efter en tid minskade jag hjälpen men det var fortfarande superviktigt att inte jag föll tillbaka i mitt ivriga backande-tänk. Eftersom jag själv sänkte tempot eliminerades risken att kliva på honom och ganska snart insåg Roy att det var roligt och enkelt att backa rakt om vi gjorde det gemensamt och långsamt. Senare har jag kunnat ta bort hjälpen helt och ökat tempot till det normala. Om det har tagit tid? Ja, men helt klart värt det eftersom jag vill att vi uppnår min målbild. I rallylydnadens högre klasser ska hunden även kunna utföra samtliga moment på höger sida, så där har jag självklart fått arbeta på samma sätt. Filmklippen nedan visar vår framgång i det hela.

Från vänster fot: (OBS jag går medvetet fler steg än tre!)

Från höger handling: (även här medvetet fler steg!) Studera Roys baktassar i början av backandet så syns det att han har en tendens att backa lite snett innan han rätar upp sig i slutet och hittar det raka.

Det fantastiska med hundar är att det alltid går att backa bandet och lära om, men kom ihåg att det oftast är vi förare som måste genomgå den största förändringen!

Avslutar med en bild på min dotter My som gärna deltar på vår rallyträning och som dagligen lär mig lika mycket om mig själv och livet som mina hundar gör!

Nu är träningen främst fokuserad på rallylydnad och mästarklassens moment. MyDog i Göteborg går av stapeln den 7-8 januari så all tid som finns för hundträning läggs i första hand på Roy, vi finslipar detaljer och tränar uthållighet. Tillsammans med Linda Penttilä och Elisabeth Lekebjer har vi startat ett eget team; team P.R.O !

Lindas mellanpudel Yalla är 10 år, min Roy fyller snart 9 år och likaså Bettans Axxa är snart 9 år - vi skrattade åt vårt påhitt om att våra hundar är i äldsta laget och kom då samtidigt på vårt teamnamn 

Som tur är har vi alla nya stjärnskott på gång, Lindas Masse drygt 2 år som redan tävlar i avancerad klass, min Viper 9mån som ej startat, och Bettans Ida som är i fortsättningsklassen. Våra olikheter och kunskaper kompletterar varandra väl och vi har väldigt skoj när vi ses!

Bilderna är från vår träning i Riksten, Roy gjorde en kanoninsats trots hans ngt dåliga mage som startade tidigare på dagen. Mycket detaljträning gör att man ofta får repetera och göra om (gör om, gör rätt) men det är också det som är fantastiskt kul; att få se resultatet av petig träning!

Jag har märkt att det är lätt att "släppa igenom" slarv när man tränar själv och plötsligt blir ens målbild lite suddig. På tävling får man svart på vitt och ser genast, av resultatet att döma, vad som är slarvigt inlärt. Det är alldeles för ofta som man påbörjar inlärning av ett nytt moment utan en klar målbild, detta leder till att man godkänner mycket slarv från hunden i ett tidigtskede vilket resulterar i att man senare får lägga ned betydligt mer tid för att "lära om". Tack och lov anpassar sig hundarna och dem är fantastiska som alltid ställer upp på våra påhitt och ändrade signaler/kroppsspråk/träningstekniker. Dock är det många gånger slöseri med tid och det är lätt att hunden ibland faller tillbaka i gamla mönster. Ett exempel är "framåtsändande till kon" skylt 408, som jag snabbt tränade in på 2v inför förra årets rallymästerskap. Eftersom tiden var knapp lät jag Roy slarva en del och jag lade också en hel del tryck i övningen. Detta medförde under en period att Roy "gasade" varje gång han såg en kona i hopp om att få rusa dit, jag fick därför helt plötsligt onödiga fel i enkla moment som slalom och spiral, eftersom han gärna tappade positionen där. Strategin att lära om har därför gått ut på att se över min egen målbild över momentet och dess utförande. Först därefter kan jag lägga upp en tydlig träningsplan,laddad med extra mycket tålamod, för att hjälpa Roy att lära om. Det syns dock att hans förväntan fortfarande är väldigt hög och då faller han ibland tillbaka till det brådskande utförandet mot konan med tillägget slarv. Ofta fortfarande inom ramen för vad som är godkänt, men jag har en annan målbild och vill vara på den säkra sidan. Skam den som ger sig!

Planering av sin träning är A och O, i första hand hur man själv vill att momentet skall se ut och utföras (minst inom ramen för vad reglerna kräver) men i andra hand även helheten, att se över hela sitt träningspass. Vilka moment bör jag träna på? Vad är syftet? Vad ska vi uppnå? Träna kort och enkelt eller infinner jag mig i kravfas och kan träna längre och dessutom uthållighet? Hur gick träningspasset? Vad lärde jag mig och vad ska jag tänka på till nästa gång?

Det finns mycket att fundera på när man ska träna sin hund, åtminstone om man har mätbara mål som man vill uppnå.