Morgonen började med sol och värme och det vackra vädret höll i sig hela dagen, som en påminnelse om den sköna sommaren vi just lämnat bakom oss. Fem deltagare anmälda vilket resulterade i att jag och Viper tog den sista platsen. Sofia Edlind lärde jag känna 2006 då vi gick samma instruktörsutbildning, sedan dess har vi endast haft gles facebook-kontakt och setts vid ngt tävlingssammanhang. Jag valde att ägna en hel dag med fokus på fotgående i ledning av henne. Hon har många fina meriter i bagaget med sin hund "Tia", bl.a silverplats på årets lydnadsSM.

Vi startade med en enklare presentation där varje deltagare fick berätta vilken nivå dem befann sig på, vilka mål man hade samt ev. brister/problem. Sofia gick sedan igenom hur hon tänkte praktiskt vid inlärning, kravfaser och belöningar. Vi tränade sedan ett ekipage i taget där Sofia gav individuella tips utifrån ekipaget. Det var otroligt lärorikt att se henne vägleda oss alla, hundar och förare med helt olika styrkor/svagheter på en och samma övning - fotgående!

Vi mättade sedan magarna med lasagne och fika, för att sedan få arbeta två och två på eftermiddagen. Sofia visade med Tia hur dem olika övningarna skulle utföras och sedan tränade vi gruppvis på de sex övningarna. Avslutade med en fika inomhus och en sammanfattning av dagen. Förarna var glada över dagens innehåll och den tydliga individuella hjälpen och jag fick önskemål om en uppföljning!   

Personligen så tycker jag att mina förhoppningar infriades med råge! Tackvare Sofias konkreta tips och dem olika övningarna känner jag att fotgåendet är RIKTIGT KUL och att jag vill träna MERA. Nu ser jag fotgåendet med helt andra ögon och är motiverad att träna mot höga mål!

Deltagare:

Lina Alm Mäntyniemi med Adde (Labrador)

Anneli Clöve med Windi (Eng. Springer Spaniel)

Josefin Löfveberg med Allis (Labrador)

Heidi Tuikka med Noel (Border Collie)

Tarja Hellberg med Moa (Sheltie)

Jag & Viper

Igår debuterade jag och Roy i rallylydnadens tredje klass (avancerad) på Häverö BK. Känslan inför tävlingen var inte på topp, jag insåg att vi har mycket detaljer kvar att finslipa samt att jag måste träna uthållighet på höger sida. Min höger handling måste bli bättre så att jag vet exakt vilka kommandon jag ska använda, måste få in Roy närmare i vissa svängar, träna på tempoväxlingar genom olika moment på höger sida och lägga mer tid på en del moment. Vi har mycket grundarbete färdigt men uppenbarligen inte helt hundra procent säkra kommandon och rörelser. Jag satte mig därför i bilen och konstaterade att jag måste sänka mina mål inför tävlingen, men också hoppas på lite tur!

Och tur hade vi! Banan var okomplicerad och hade endast ett byte till höger sida i slutet, där hunden efter att ha gjort bytet (framför) sedan skulle läggas under gång och därefter gå i mål. Mitt sänkta mål kunde därför höjas igen, med tanke på banan så tyckte jag att vi borde klara minst 95p. Jag var självklart extra nervös som jag alltid är när jag byter klass, men på banan kände jag mig mycket fokuserad på vår uppgift. Under senaste tiden har jag tränat fotgående med nya verktyg, för att hitta tillbaka till vårt "gamla kontaktfot". Träningskamraten Linda Penttilä har gett mig goda råd, bl.a att sluta curla Roy, dvs. inte hjälpa honom i onödan. Han kan! Jag hade därför en liten Linda på axeln när jag gick som påminde mig om hur jag skulle göra, att hon dessutom stod i Honnörsrutan när vi gick banan gjorde mig ännu mer koncentrerad      

Jag är supernöjd med min egen icke-curlande insats och med Roys fina prestation då han var mycket lyhörd och följsam. Inga sneda eller långsamma sitt som vi fick avdrag för i somras i skåne. Efter banan var det ligg vid sidan i honnörsrutan, ligg är Roys favoritposition så han klarade det fint. Några hundar intill banan började skälla/bråka plötligt varav Roy vände bort blicken och såg aningen besvärad ut, gav honom endast ett lugnt "ligg kvar" för att påminna honom om övningen. Senare nosade han lite vilket innebär avdrag (och ngt han aldrig brukar göra = dags att även träna honnören igen!) men eftersom bedömningstiden på 1½ min passerat så klarade vi oss *puh*.

Vi lyckades med 100/100p.  och kom på delad första plats då ytterligare ett ekipage lyckades med felfritt. Trean hade 97p. och av dem 7 tävlanden så blev alla godkända, kul! Domaren Emma Björklund hade skrivit kommentaren "skitsnyggt" och berömde oss särkilt  på prisutdelningen, sånt värmer! Kul att träffa andra rallyvänner och extra tack till Jenny Lundell som filmade oss. Nu har jag lagt ribban för mig själv, så nu ska träningen verkligen målinriktas och finslipas så att vi klarar svårare utmaningar och slipper hoppas på turen!

I mina två arbeten träffar jag otroligt många människor, därav så älskar jag mina jobb. I livet träffar man också otroligt många människor. Somliga under arbetsmässiga förhållanden, andra i mer invecklade situationer, enstaka flyktiga möten och några som stannar som ens närmaste vänner.

Jag försöker se en mening i varje möte. Jag kan alltid lära mig något av människan jag har framför mig. Kanske får jag en annan synvinkel på situationen, blir påmind om hur jag inte vill vara eller får drivkraften att fullfölja min egen ambition? Våra livsval styrs av vår personlighet och vår egen erfarenhet, vi kan lyssna på råd och läsa oss till hur man blir en lyckligare människa. Men i slutändan är det bara vi jälva som kan göra valet och ta steget. Det är du själv som är ansvarig för ditt liv och lyckan du söker kan du också finna, förutsatt att du vet vad du letar efter.

Om du inte vet vilken hamn du skall till, är ingen vind gynnsam!

Översätter vi det till vår relation med hundar, blir det likt Cesar Millan´s uttryck:

Om du inte har en plan och vet vart du ska, hur ska då hunden kunna följa dig?

Det som är fantatiskt med att vara hundinstruktör är att arbetet med människorna lär mig mer om hundarna, och kunskapen om hundarna lär mig mer om människorna. Det finns likheter och generaliseringar man kan utgå ifrån men det viktigaste av allt är ändå individen. Den på fyra ben och i andra änden, den på två ben. Jag tror att man lättare når sina mål och drömmar när man vet vad man vill, när man har en plan för vad man vill åstadkomma och hur det i slutändan skall se ut. Oavsett om det handlar om framtida yrkesbeslut, få hunden att gå fint i kopplet eller kanske få ut det mesta av relationen hemma?

Jag träffar otroligt många ägare som har problem med sina hundar, allt från vardagssysslor till tävlingslika moment. Det vi ofta får börja med är att diskutera målet, vad vill ägaren/ägarna åstadkomma? Och hur ska det se ut? Först när vi diskuterat och kommit fram till ett konkret mål/beteende kan vi börja träningen.

Det är svårt att hitta lösningar på problem när man enbart fördjupar sig i problemet istället för bilden av målet! 

Nu välkomnar jag varmt hösten. Till skillnad från många andra känner jag ingen ångest över att sommaren redan är slut, tvärtom! Dags att leta fram varma stickade tröjor, börja tända myslampor i alla rum på kvällarna, njuta av den höga luften och doften av frisk skog, spårsnitslarna har flyttat från förrådet till hallen och snart startar jag mina kurser.    För mig har varje årstid sin charm och jag uppskattar dem alla fyra.

My är 4½ månad och kan nu själv rulla över på mage, där hon upptäckt en helt ny värld. Fantastiskt hur dem små liven ler mot världen, barn som valpar.

Dem är så oförstörda och formbara, jag lär mig lika mycket av My och Viper som dem av mig. Det är ett fantastiskt utbyte av kärlek, trygghet och empati. Förvisso under mitt ansvar och ledning, och det vill till att jag satsar allt och går in helhjärtat i både min roll som mamma och som matte. Dem flesta säger till nyblivna föräldrar "ta tillvara på bebistiden för det går så fort" eller "bebistiden är den bästa tiden". Jag har inte riktigt förstått vad dem syftar på. Att tiden går fort är ett faktum jag redan är varsle om. Att sniffa bebisfötter, studera ett sovande barn intill bröstet, eller trösta en ledsen tjej är fantastiskt. Några månader senare njuter jag av att få ett svarsleenden eller vakna till joller. Nu imponeras jag av att hon rullar runt på mage och följer hennes utveckling in i minsta detalj. Jag är också glad över att vi nu kan kommunicera på ett helt annat sätt, jag väntar med spänning inför fortsatt utveckling. Jag gissar att jag kommer uppleva första matportionen, krypet och orden som fantastiska. Likaså första egna stegen, inskolningen på dagis, första skolavslutningen och så vidare.

Var sak har sin tid och charm, självklart tar jag tillvara på tiden men det är mitt mål med att vara mamma, att närvara och att alltid ta tillvara på tiden! Jag vill finnas för min dotter och följa hennes väg i livet. Hela livet.

När det gäller hundar händer ibland samma sak, "njut nu under valptiden, snart är det en vuxen hund". Tiden går lika fort här som över allt. Självklart njöt jag av att pussa valpmage, skynda mig ut med en kissnödig valp och borra in fingrarna i mjuk päls. Nästa epok närmar sig, Viper är rumsren och jag behöver inte hela tiden ha full koll (skönt och avslappnande). Han är mer aktiv och orkar hänga med på längre promenader och aktiviteter, vi har nu chansen att utveckla vårt samarbete ännu mer. Han närmar sig halvåret och min grundläggande träning visar sig ha gett resultat, inkallningen fungerar, gå fint i koppel, inte hoppa på människor, åka bil, sitt, ligg, stanna kvar, respektera husets två kaniner, vara lugn i närheten av My, innebörden av ordet "nej" och övriga rutiner. Vi har gått på lydnadsträning, han kan vara med som kursassistent och vi har vallat får för första gången. Jag älskar att även följa hans utveckling och gläds åt varje framsteg och hur vår relation blir djupare. Nu väntar jag på eventuella bakslag när könsmognaden närmar sig, jag har förberett både honom och mig så gott det går. När jag tänker på framtiden så ser jag det som spännande att få förverkliga mina mål med honom och senare få se tillbaka på hans valptid och se hur hans olika sidor speglar honom som vuxen hund! Och hur många valpägare får inte gråa hår och frågar (nästan desperat) "när blir hunden vuxen egentligen?".

Mitt råd är därför rätt och slätt:

Ta tillvara på tiden. Idag, imorgon, hela livet.

Har hälsat på min arbetsplats vid ett par tillfällen och det känns så skönt att Viper är lika cool som alltid och lätt finner sig till ro!

Han är också underbart mysig och har inget som helst resursförsvar utan delar gärna med sig av benet!