Senaste inläggen

Av Caroline Svärd - 25 oktober 2015 10:06

Under NoseWork-lägret för Ron Gaunt i somras valde jag och mina nyblivna vänner och tillika träningskamrater att skapa ett lag inför veckans avslutningstävling. Eftersom vi övernattade i husbil resp. husvagn blev vårat teamnamn "the campers" och vi ordnade fyra blå pikétröjor med lagnamnet på - idén var född! Självklart ordnade vi lagvästar inför Rättvik och la till vår slogan "Resan är målet" som all träning (och livet i övrigt handlar om).


 


Inför tävlingen i Rättvik 17/10 ordnade arrangören (Marie Fogelqvist & Mats Hedlund) även en lagtävling utöver den individuella tävlingen som en följd av vår idé från sommarens läger. Självklart var vårt lag först att anmäla sig    TEAM CAMPERS! Tävlingen innehöll alla fyra sökmoment och vi blev indelade i två grupper för att få flyt, respektive grupp genomförde två sök var innan byte. Vi hade tur med vädret och det var en mycket bra arrangerad tävling, med många starter blev det dock en lång väntan - men vad gör det i härliga människors sällskap!

Benita & Holly satte 3/4 moment = 75p

Marina & Samba satte 2/4 moment = 50p

Katrin & Modja satte 1/4 moment = 25p

Jag & Rolex satte 1/4 moment = 25p.

Totalt skrapade vårt lag ihop 175 p som räckte till en fjärde plats, liiiite besvikna var vi allt.

    


Rolex gjorde en klockren oc tydlig markering på fordonsöket som jag fick starta med, jag var övertygad om att han var rätt men blev förvånad när domaren meddelade att det var fel. Vidare till nästa, utomhussöket, och Rolex gick på fint och markerade lite vid ett ställe. Jag vågade dock inte lita på honom eftersom vi inte sökt av mer än en fjärdedel av området, bad honom därför jobba vidare. Då uppehöll han sig väldigt mycket på en annan plats och jag blev lurad att tro att vi var nära. Gick tillbaka och han visade intresse för samma punkt som i början, men dum som jag var hade jag börjat "tänka" istället för att "läsa" min hund, så när Rolex gick bort mot den andra platsen lät jag honom fortsätta där. När domaren meddelade att 30 sek återstod blev jag stressad och meddelade ganska snabbt markera - på fel plats. Vid frågan om jag kunde ana var gömman fanns, svarade jag självklart i röret alltså den första punkten Rolex markerat vilket förstås var rätt. Klantigt av mig! Detta sök borde vi definitivt ha klarat varav jag såklart var missnöjd med vår insats. Med facit i hand inser jag hur mycket söket innan påverkar en, i och med att jag var så övertygad på fordonsöket som visade sig vara fel tappade jag självkänslan och vågade inte lita på min hund i nästa sök och bommar därför även det. Lärdom = släpp och gå vidare precis som i alla andra sporter. Dessutom måste jag LÄSA min hund och inte tänka åt honom...


Behållarsöket satte han som en smäck, fin start, tempo och koncentration och tydlig markering. Dessutom första gången han sökte på stora lådor. Duktig hund!

Vidare till inomhussöket där han kändes trött, fin start och bra tempo i början. Visade inget större intresse förutom på ett vapenskåp där han luktade länge och dessutom slickade på låset ett par gånger (?). Det syntes att koncentrationen sinade, men han svarade fint på mina anvisningar och kämpade vidare. Till sist nosade han på ett bord och bet i hörnan varpå jag tog det som en markering (han brukar bita om jag är långsam med min bekräftelse) men det var en felmarkering. Vilket jag anade eftersom intresset för bordet inte hade varit speciellt stort innan. Domaren talade om var gömman fanns (vilket de alltid gör vid en felmarkering så att man kan påvisa hunden rätt ställe och få chans att belöna rätt) men Rolex visade ändå ingen reaktion vilket var ett tydligt kvitto för mig att han var rejält trött då. Vid de övriga felmarkeringarna, fordonsöket oh utomhussöket visade han tydligt intresse när jag påvisade rätt gömma och det kändes bra att belöna honom.

Av 50 st starter var det endast två personer som satte alla fyra sökmoment, så nog var det svårt minsann! Grattis!


Det här med NoseWork är så himla kul och spännande! En toppendag med laget på plats och även med laget under  hela helgen då vi umgicks, skrattade, och planerade framtida evenemang.

TACK bästa lagkamrater för en rolig helg! TACK bästa sambo och mina föräldrar för husrum & service!

   


Igår var det dags för Viper att debutera i rallylydnadens Avancerad klass. Bro-Håbo BK arrangerade dubbla starter i denna klass och jag hade fått planera om väldigt mycket för att lyckas anmäla mig till denna tävling, väl värt jobbet. Viper är inte tävlad på ett helt år! Främst pga mina egna domaruppdrag i rallylydnaden och bristande tid, vi hade en enda tävling i mars i år inplanerad men jag blev sjuk och kunde inte åka. Det kändes viktigt att få en formkoll och jag motiveras betydligt mer till effektiv träning om jag har "piskan på ryggen" och en tävling inbokad. Kändes spännande att åka iväg och dessutom få dubbla starter på samma dag.

Väl på plats unnade jag mig en god lunch, klubben erbjöd varm trattkantarellsoppa med ostsmörgås för endast 20kr (!) och jag köpte även en kaffe och bakelse, totalt 35kr och supersmarrigt!

 

Jag pluggade in den första banskissen och funderade över eventuella svårigheter. Vi skulle börja på bana B vilken innehöll mycket spring. Jag konstaterade att jag skulle behöva ge Viper ett övertydligt snurrkommando (utåtsnurr på högerhandling) vilket jag vet att vi inte fått till 100% på röstsignal. Springet var jag inte orolig över men det tar mycket energi och tankekraft från en själv, och det är svårt att ge hunden lika mycket fokus som man kan göra vid gång. Det syns även på filmen, då jag själv blir upptagen av språnget att jag tappar Viper en del i positon. Svårt att göra två saker samtidigt   måste lägga mer träning på tempoväxlingar för att närma mig min tänkta målbild. Viper kändes fin innan start och jag är nöjd med både vår uppvärmning & startrutin. Han var följsam och fin hela banan och vi hade kul tillsammans! I honnören satt han som ett ljus framför mig. Vi presterade 96/100p och VANN!

 

Jag var mest nöjd över mitt lugn och att jag innan och genom hela banan såg det som en träning och vårt mål var att hålla en fin attityd. Viper behöver gärna mycket pepp och röstberöm för att han ska känna att han gör rätt!


Det blev en del väntan innan nästa banvandring så Viper fick vila i sin bur under tiden, i hopp om att spara hans krafter. Han har ingen större tävlingserfarenhet och har bara startat dubbeltävlining vid ett enda tillfälle tidigare, då var han förvisso ännu yngre, men det var helt klart en utmaning.

I bana A kunde jag bara konstatera två klurigheter, att få till rätt "förberedelse-signal" till Viper inför tre-steg-backa och att genomföra tysksvängen/helt-om-hund-bakom från högerhandling (något jag upptäckte i veckan att Viper hade svårt för, han blandade gärna ihop den med helt om mot varandra). I uppvärmningen övade jag därför detta och han fixade det fint.

 

Ekipaget innan oss bröt plötsligt så jag blev aningen stressad (helt i onödan!) och hade kvar en srtessad känsla när jag gick på tyvärr, lite andan i halsen så att säga. Viper var aningen tröttare, vilket gör att jag upplever honom som mer ofokuserad då han har tendens till att släppa mer kontakt och gärna gå in i att valla mina fötter (ngt vi haft problem med i alla år). Men han lyssnar fint och utför varje moment väldigt fint. Vi klarar både tre steg bakåt och efterkommande tysksväng galant! Jag klantade mig däremot vid skylten LIGG där jag ger helt fel signal och Viper är därför på väg att göra en halt, som tur är hinner jag snabbt inse detta och rädda upp situationen blixtsnabbt. Hans paradgren är snabba ligg, så detta är ett tydligt bevis på hur vi förare med otydliga signaler får det vi ber om, tack och lov han jag som sagt rädda upp det och han la sig i en enda rörelse. I honnören var det även här sitt, men denna gång vid vänster sida. Än en gång satt han som ett ljus med full fokus på mig. Vi klarade 98/100p och kom på andra plats!!   

 

Inför tävlingen hade jag valt att skriva upp tre uppgifter till mig som förare:

* Behålla Vipers attityd genom hela banan! = Pepp & beröm, inte tänka resultat utan bara härlig känsla.

* Rätt signal på rätt plats! = Vissa signaler skiljer sig fr Roys karriär och jag glömmer ibland & gör fel.

* Mycket hjälp i honnören! = Knappt tränat detta moment så ge all den hjälp som behövs.


På första banan lyckades jag behålla Vipers attityd genom hela banan, dock tog springet bort mitt fokus och jag tappade Viper en del i position - behövs tränas på. Rätt signal på rätt plats lyckades jag med felfritt. Mycket hjälp i honnören gav jag honom men insåg efter ca en halvminut att det inte behövdes, Viper hade en klockren inställning till passivitetsmomentet, helt rätt i aktivitetsnivå för att hålla sin position som en arbetsuppgift.


På andra banan lyckades jag även här hålla hans attityd uppe genom hela banan, dock hade jag som tidigare nämnt andan i halsen så jag kunde inte alls njuta i stunden lika mycket som på första - skärpning! Signalerna satt på rätt plats förutom vid LIGG-skylten som kunde ha kostat oss en -10p. Klantigt och återigen - skärpning matte!

I honnören gav jag honom inte alls mycket hjälp eftersom det inte behövdes.


Jag är mycket nöjd med vår insats som slutade långt över mina förväntningar!

Stort TACK till Elisabet Lekebjer som frivilligt kom och stöttade oss, och dessutom filmade!


Bana B, domare Carola Hag

https://www.youtube.com/watch?v=6qr-OP8V7IQ&feature=youtu.be

Bana A, domare Diana Huuki

https://www.youtube.com/watch?v=i7bo50e6Cmk&feature=youtu.be

Av Caroline Svärd - 10 oktober 2015 20:49

Hur förbereder man sig?

Den frågan hade jag ställt mig flera gånger. Det här var inte första gången och definitivt inte sista heller. Vänjer man sig nånsin? Nej.


Roy flyttade hem till mina föräldrar som åttaveckorsvalp. Bedårande söt och med en valps härliga nyfikenhet och upptåg, även om han redan från början var en försiktig herre. I samma veva kom jag att ta över en femårig tik, Oriana, som passade mitt liv perfekt då. Nybakad student och första jobbet inom hemvården gav mig inte samma möjligheter att köpa valp som en vuxen hund. Men ganska snart växte intresset för vallning och eftersom mina föräldrar inte var intresserade av träning i någon större utsträckning så lånade de gärna ut Roy till mig. Tillfällena blev fler och fler, och perioderna längre eftersom jag (helst) skulle träna emellan kursträffarna också. 2005, när Roy var två år gammal började jag min första utbildning inom hund, jag valde att plugga till hundinstruktör och det blev naturligt att ta med Roy, en unghund att öva på och med. Nu blev Roy ”min” även om han på pappret fortfarande ägdes av mina föräldrar.


Roy som valp


 

Allt jag lärde denna underbara jycke. Alla tokigheter jag tränade, ändrade och lärde om. Kurser, föreläsningar och clinics vi deltagit på. Nya saker, gamla saker. Jag insåg inte då, hur mycket han skulle komma att betyda för mig. Att vi skulle flätas samman så pass mycket att jag idag, utan honom, känner mig halv.

Hans stora reservation mot främlingar kändes till sist övermäktig och jag gav upp tanken på att starta i lydnad. Jag var heller ingen tävlingsmänniska så beslutet var inte vidare tungt. Huvudsaken jag fick träna honom i diverse olika sporter och utvecklas framåt ihop med honom. Så av en händelse fick jag höra talas om rallylydnad, den nya sporten från USA. Kastade mig över en utbildning och blev instruktör, där Roy (och andra projekthundar) hjälpte mig till titeln rallylydnadsinstruktör. Tanken att våga tävla växte…

En septemberdag på Nacka BK 2009 vågade jag mig ut på vår första tävling ihop någonsin, Roy var 6 år gammal och lika förtjust i mina upptåg som alltid. Vid prisutdelningen insåg jag att vi troligen gjort bort oss rejält och skämdes mer och mer för varje ekipage som ropades upp. Min vän däremot stod intill och hoppade av lycka då hon var övertygad om att vi skulle komma på prispallen, ja kanske rent av vinna. Jag försökte verkligen dämpa hennes glädje i rädslan för att min egen tanke skulle besannas, att efteråt få gå till sekretariatet och be om det sämsta, bortglömda protokollet… Men så plötsligt ropades mitt namn upp – en andra plats!

En tysk jaktterrier vann den dagen med hela 99/100p. Jag fick blodad tand.


 

Nacka BK 2009, 2:a plats med 87/100p.


Jag fortsatte mitt tävlande och resorna blev många och långa, då sporten var inofficiell var det inte så många klubbar som arrangerade tävlingar. Jag var ”rookie” inom tävlingsvärlden men hade flera års idrottande med mig i bagaget som hjälpte mig att vara fokuserad och målinriktad. Vi ställde upp på det första Riksmästerskapet i sporten 2010 och kom på en fjärde plats. 2011 när sporten äntligen blev officiell började allting om i nybörjarklass, där vi snabbt klättrade upp till mästarklassen igen med fantastiska resultat. 2012 gick det allra första SM:et av stapeln och tro det eller ej, men vi vann. Med full pott på finaldagen. Flera år senare var jag fortfarande förvånad och ödmjuk inför vår resa från nybörjare till svensk mästare.


Men det är inte siffrorna och priserna jag saknar. Det är den uttrycksfulla blicken, hakan mot mitt ben, morrpratandet på morgonkvisten, lipande tungan, sällskap i skottkärran, alla hyss och till och med hans evigt skällande på personer han inte gillade.

Han lärde mig att våga, att satsa, att förlora och komma igen, att hantera prestationsångest, att älska, att förlåta, att vara ödmjuk och framförallt gav han mig mod.

 

Han pensionerades hösten 2014, efter att ha genomfört sitt tredje SM med bravur. Träningen fortsatte förstås även om den inte var lika detaljerad och regelbunden som innan, han skämdes bort (ytterligare) och trivdes med sin tillvaro. Men över mina axlar vilade ett ok, hur förbereder man sig på att bestämma ett bäst-före-datum på sin bästa vän? Under en period så kunde jag knappt tänka på ngt annat, jag studerade Roy dagligen och utvärderade huruvida hans artros blivit sämre, hur mycket längre han sov om dagarna och så vidare. Man vill inte att ens aktiva fyrbenta vän ska bli så dålig så att värdigheten påverkas. Men tillslut påminde jag mig själv om att en hund faktiskt måste få bli gammal, naturligt åldrande. Vid den tidpunkten njöt jag istället av att se honom sova djupt, få fler gråa hår kring nosen och upptäcka hans dåliga hörsel när jag försökte kommunicera. Han skulle få fortsätta leva som en påhittig pensionär, och fick följa med på lättare arbetsuppdrag som den kompanjon och kollega han alltid varit i mitt yrke som instruktör.


Med Roys reservation och det trauma han upplevde som liten (fastnade i ett staket och fick panik!) var det nästan omöjligt att ta honom till veterinären, om så bara för en årlig vaccination. Under årens lopp blev det bättre, inte pga. att Roy förändrades utan snarare att jag visste hur jag skulle hantera dessa situationer. Jag plågades dock alltid av att se Roys osäkerhet som klinikrum frambringade.  

Problemet när han nu åldrades var att jag inte kunde komma på det optimala sättet för att, den dagen det var dags, låta honom somna in. Tillslut hade jag en plan, som byggde på att Roy överhuvudtaget inte skulle kunna ana något. I alla fall inte via miljön, troligen bara via mig som en storgråtande matte. Började landa i att planen kanske skulle kunna gå i lås.

 

Plötsligt ringde mobilen, en alldeles vanlig måndag, strax innan jag skulle natta barnen. Det var min kära mor som skrek att Roy ramlat ihop och krampade hemma hos dem. Det var dags.

Några timmar tidigare hade vi arbetat ihop på kontoret. Roy som vanligt ömsom sovandes och ömsom tiggandes (jag har alltid godis i en skål på skrivbordet).


Min önskan slog in. Jag slapp ta beslutet själv. Jag är evigt tacksam över att Roy, till och med nu hjälpte mig.

Den krampande kroppen och flackande blicken var lätt att lyfta från bilen in till veterinären. Roys själ hade redan lämnat, det jag hade framför mig var ett skal av den hund jag i 12,5 års tid haft vid min sida. För de arbetande veterinärerna var jag ännu bara en kund, och de pratade vänligt men fackmannamässigt om Roys status och dåliga utsikter. Jag avbröt dem, och bad dem avsluta hans kämpande kropp.


Kopplet och halsbandet i sätet bredvid mig på vägen hem. En obeskrivlig tomhet. En obeskrivlig lättnad. Min kära livskamrat – du är för evigt älskad och saknad.


 

Roy somnade in 2015-08-10

Tack så himla MYCKET och HJÄRTLIGT för alla tankar, blommor och hälsningar ni skickat mig. Det värmer enormt och påminner mig om hur många människor (och hundar) som Roy träffat och berört   


Varje gång Roy fick en ny leksak:

https://www.youtube.com/watch?v=cpVIGBd3qE0


Mästarklass Fagersta 2013 100p.

https://www.youtube.com/watch?v=5Img-1jAlNo

                                           




Av Caroline Svärd - 2 mars 2015 14:48

Att se möjligheter!

  

Livet med en fyraåring dotter är fantastiskt på många sätt. Framförallt vad det gäller att leva i nuet och se möjligheter. Hon är alltid ärlig och ser alltid lösningar på problem. Vill nog påstå att alla treåringar är sanna entreprenörer.


Häromveckan fick hon sova hos sin farmor och farfar, samt vara ledig från dagmamman. När jag hämtade henne senare på kvällen ville hon förstås sova kvar en natt till. Farmor förklarade vänligt att det inte gick p.g.a måndagens arbete men att hon var välkommen till helgen därpå igen, varpå hon snabbt svarade att ”det gör inget farmor, jag kan stanna ända fram till helgen”.


My rider regelbundet och hade dagen till ära fått en ny sadel och önskade förstås att få rida utan att vi höll i. Vi försökte med en förklaring om säkerhet, pigg häst och att hon än så länge är ganska liten (når ju inte ner till stigbyglarna) varpå hon svarade självsäkert ”det gör ingenting för då pratar jag bara med Lilly så att hon inte kastar av mig”.


En väninna insåg att tiden fram till anmäld tävling var så knapp att hon övervägde att avanmäla sig då träningen inte nått det resultat hon önskat. Hunden hade inte nått den kunskapsnivå hon önskade och de skulle ha en mycket liten chans att uppnå sitt mål. Jag tipsade henne om att helt enkelt ändra målbild, och istället se vilka möjligheter det fanns med tävlingen. Att utgå från nuläget och se om tävlingen ändå kunde vara viktig fast utifrån en annan utgångspunkt än tidigare. Sagt och gjort, hon gav sig själv några uppgiftsmål under banan och ändrade resultatbilden helt. De fick en ny erfarenhet ihop, ett kvitto på att de har en hög lägstanivå och dessutom en schysst poäng som bonus (96/100p.)!


Hundar är också väldigt bra på att se möjligheter; en chans till att jaga, smita, leka, gräva, mysa, kela, pussa en blöt kind osv. Ta emot en tillsägelse för att i nästa stund vifta på svansen och glatt ta emot beröm från en positiv ägare. De är så anpassningsbara och accepterar de flesta olika tillvägagångssätt, inkonsekventa ägare och t.o.m byte av ägare. Jag tror att vi har mycket att lära både från barn och djur. Att förändring kan vara början på något nytt, inte bara slutet på något bra. Genom att se möjligheter öppnar man sinnet och är mer mottaglig för njutning i varje stund. Det kan vara så banala saker som att vakna med huvudvärk, en möjlighet är utmana sig själv att inte låta huvudvärken påverka dagsarbetet och humöret. Det kan vara möjligheten att få träna/tävla sin hund fast man har begränsade förutsättningar att nå det resultat man önskar. Livet är fullt av omständigheter som påverkas i olika riktningar. Men det är ju samtidigt det som ÄR själva livet. Själva resan mot målet. Acceptera att omständigheterna runt omkring oss bara är, och påverkar oss på helt olika sätt. Det är sedan hur du tänker och värderar din nya situation som gör att du upplever dem som bra eller dåliga.


En grupp unga hästryttarinnor hade fått sämre resultat på de senaste hopptävlingarna och trenden tycktes fortsätta nedåt trots tränarens desperata försök att förändra träningen. En livscoach helt utan insyn i hästhoppning kontaktades och träffade flickorna. Hans första fråga var varför de sysslade med denna sport, och alla var rörande överens om att det var otroligt roligt. Nästa fråga han ställde var, hur de såg på hopphindrena som de skulle ta sig över. Flickorna funderade en stund men var ganska snart eniga om att de såg hindrena som just ett hinder, ngt svårt att ta sig över. Speciellt efter senaste tidens rivningar. Livscoachen undrade om de istället inte kunde se varje hopphinder som en möjlighet att lyckas, varje hinder som en chans att visa vad man kan. Efter att flickorna ändrat sin mentala bild av hopphindrena vände också resultaten, plötsligt började de vinna igen.


I rallylydnaden kan vi dra lärdom från hästhoppningen, d.v.s se varje skylt/moment som en chans att göra rätt. Om man misslyckas med en, så ska man glatt ge sig vidare till nästa med inställningen ”den här möjligheten att lyckas ska vi klara!”


Om varje motstånd är ett hinder som motsvarar en tegelsten är du snart ett offer i din egen murade skorsten. Börja redan idag, se vilka oändliga möjligheter som finns omkring dig.



Av Caroline Svärd - 19 februari 2015 14:04

Igår var det andra träffen på nosework-kursen som rullar dagid. Det är så roligt att följa ekipagens utveckling och man blir ständigt fascinerad över hundens fantastiska luktsinne. Precis som alla aktiveringar där man låter hunden arbeta med sin nos, blir man ofta överraskad av dess kapacitet, och hunden blir väldigt tillfreds av denna träning. En av de stora fördelarna med nosework är att det är väldigt lätt att arrangera och krävs inte flera kilometer i skog och mark som tex spårträning. Tackvare att sporten har fyra olika moment behållarsök, inomhussök, utomhussök och fordonsök, kan man börja med de två förstnämnda för att slippa vara beroende av väder- enkelt att träna hemma!


På vår andra lektion fick hundarna nu en ny erfarenhet, förutom pizzakartonger så fick de även små platshållare (barnleksaker) där godiset var gömt. Ägarna fick en ny uppgift; att klicka hunden när den är på rätt behållare för att sedan servera hunden en godbit nära gömman, eftersom hunden inte själv kommer åt godisen.


Hur vet man om hunden är på rätt behållare?

Till en början vet ägaren vilken behållare som godisen är gömd under, och har då lättare att se hundens förändrade kroppsspråk/beteende när den hittar rätt. En del testade även att inte veta, för att bättre LÄSA sin hunds finstilta signaler och inte enbart belöna för hunden "råkade" nosa på rätt behållare.

Vi hann även med separata timing-övningar, så att ägarna övar upp sina belöningsfärdigheter   Nästa vecka ska vi introducera doften eukalyptus.


Nixon (Bracco Italiano)


 

Rota (Border Terrier)


 

Bessie (Shiloh)


 

Och så här trött blir man av nw-kurs....

Tora (Broholmer), Bill (Labrador), Lystra (Cirneco dell Etna) bild saknas

   

Av Caroline Svärd - 16 februari 2015 15:07

Living on the edge...

Bilderna tagna av Maria Törmanen

 

Jag träffar många ekipage i mitt yrke som hundinstruktör, de med höga mål och de helt utan mål samt de som ligger på gränsen mittemellan. Jag har funderat kring detta och tror att mittemellan-målet är svårast. Oavsett om det handlar om att få ett godkänt resultat på tävling eller att skära ned på sin kost för att minska i vikt, så tror jag att målet som hamnar i gråzonen blir svårare att uppnå.



Motsatserna; den som vill nå högt satsar oftast på ordentlig fakta, träningsupplägg, delmål och slutmål, varierad träning, ökade svårighetsgrader, fantasifulla störningar osv. Listan kan göras lång. Medan den som inte har några mål alls oftast kommer en bra bit på väg, om än i en väldigt långsam takt. Den ser sällan problemen som uppstår som några hinder, utan hittar sätt att ta sig runt dem (och det tar exakt så lång tid som krävs). Personen ser inte vitsen med att pressa sig själv i tävlingssammanhang i onödan utan träningen baseras och anpassas efter dagsformen. Om personen ändå skulle entra tävlingsbanan så är det troligtvis för att njuta bland likasinnade eller enbart för ”skojs skull”. Resultatet påverkar föga om personen kommer vilja fortsätta tävla eller vara nöjd med att ha testat det på riktigt och sedan lunka på i egen vardag igen.



Men svårast måste vara att satsa, men bara lite grann. Kommentarer som ”det räcker om vi blir godkända” eller ”Jag satsar inte på några 10:or eller 100poängare utan godkänt räcker långt (med tillägget: fast jag vill dock ta mig vidare i klasserna”). Dessa personer brukar vara svårast att motivera till rätt träning. Det är nog inte så konstigt heller eftersom jag tror att det beror på just luddiga mål. Varför lägga energi på små detaljer i träningen om man ändå inte satsar högt? Är det helheten eller detaljerna som avgör i slutändan?

Att bli godkänd i Lydnadsklass1 innebär 160p (av 200) och i rallylydnadens nybörjarklass 70p (av 100). Hur lägger man upp en bra plan att nå just 161 p och inte 159p?

Hur ska man nå mätbara resultat med sin viktminskning om man ”är glad om jag minskar några kilo till midsommar men det viktigaste är att jag ändå har roligt och kan unna mig saker”?



Hur höga mål man sätter är helt individuellt och det finns inget rätt eller fel. Men varför man sätter en viss typ av mål beror oftast på olika orsaker, och jag tror att det viktigt att ta reda på orsakerna:

-          Har jag prestationsångest? Om ja, varför?

-          Tycker jag inte om den här sporten utan ”tvingas” av andra? Om ja, varför?

-          Är min hund eller jag inte motiverade till tävling? Varför?

-          Vad är det värsta som kan hända med ett misslyckande?  Varför?

-          Om jag hamnar en poäng ifrån den godkända gränsen, ser jag det som ett bevis på att jag var sååå nära mitt mål eller blir jag istället besviken och hittar ursäkter som t.ex domarens fel eller störningar från publik som kostade den avgörande poängen?


    

Genom att ta reda på orsakerna är det också lättare att hitta vägar till att lyckas med just dina mål. Hälften är vunnit om man vågar. Att tävla innebär framför allt en stor förändring för oss förare, nervositeten, och den är svår att öva sig i på träning. Att kunna fokusera och vägleda sin hund i en inte alltför optimal sinnesstämning kräver sin träning – och det sker oftast genom att tävla flera gånger.




Att ständigt ligga på gränsen är utmattande och svårmotiverande, på sikt blir det ofta på bekostnad av självkänslan. Låt mig ta mig själv som ett exempel, under några veckor hade jag mycket arbete inplanerat, dagtid, kvällstid och helg. Blandat med de övriga sysslor som tvåbarnsförälder innebär och med ett par egna tävlingar inbokade. Sömnen fick lågprioritet, men det fungerade så länge ingenting oväntat dök upp. Jag skulle orka med minimal sömn under en kort period. Tills den ena hunden fick diarré. Att i fyra dagar i sträck vara uppe 2-3ggr/natt utplånade gränsen som höll korthuset stående. Med detta vill jag säga att det innebär samma på tävling, att ständigt träna på ett sådant sätt att en endaste poäng avgör om du kan tillgodoräkna dig resultatet eller inte, måste vara uttråkande tillslut. Att ständigt pressa sig själv i olika situationer där det krävs ytterst lite för att korthuset ska falla är inte optimalt i längden.


Finns det någon lösning?

Inom hundträning är svaret självklart = maxa din träning!

Inom livet blir svaret = maxa dina reserver!



Om ditt mål är att bli godkänd så se till att lägg upp träningen så att du har några extra poäng tillgodo, träna för att nå 165p i lydnad resp. 75p i rallylydnad. Utan att gå in på en rad olika praktiska träningstips så ser du kort och gott till att ni snarare ligger aningen högre i era utföranden än att du nöjer dig med flertalet slarviga varianter. Vad just du och din hund kräver är återigen individuellt, det kan vara tydligare momentträning, öva nervositet och koncentration, uthållighet, länkning mm.


I livet likaså, se till att ha energi och reserver så att även något oplanerat kan inträffa utan att de stjälper hela dig och din livssituation. Stanna upp och tänk om.

 

Glädje och stolthet respektive besvikelse och ledsamhet är oftast bevis på att vi är nöjda/inte nöjda med våra prestationer. Se till att dina prestationer blir som du önskar genom att bestämma dig för dina bästa vägar att nå dit. Har man dåligt med tid att träna så kan man istället sätta slutmålet långt fram i almanackan, eller istället ”offra” några tävlingar som man med flit bryter för att belöna sin hund eller stå över platsliggningen och satsa på de andra momenten med målet att klara dem. Det finns mängder med varianter hur man kan nå sina slutmål, försök hitta dem som passar just dig och din hund.

Vill tipsa om min väninnas inlägg om att TA ANSVAR FÖR SIN TRÄNING där hon själv valde att bryta en tävling för att kunna belöna sin hund. https://mhundlydnad.wordpress.com/2015/01/10/varfor-brot-du/



När jag själv började tävla i rallylydnad 2009, hade jag ingen erfarenhet av varken tävling eller tävlingsträning. Men efter min första tävling fick jag ett kvitto på vår träning = 87p (av 100p) och jag bestämde mig direkt för att på nästa tävling ska jag alltså ha minst 88p. Min nästa tävling gav 96p varpå den siffran blev måttet för den tredje, som blev 99p. Jag lämnade sedan nybörjarklassen och bestämde på nytt att det första resultatet i den nya klassen skulle vara måttstocken för vad vi är kapabla till, minst godkända 70p. På detta sätt fortsatte jag och lyckades hålla mina mål ända upp i mästarklass och med en fjärde plats på det då inofficiella riksmästerskapet 2010. Under årens lopp, genom att ha börjat om i nybörjarklass upp till mästarklass (när sporten blev officiell 2011) så har jag fortsatt på detta vis. Efter att ha gått en felfri runda på 100p av 100 möjliga har jag även lärt mig att kunna prestera på denna nivå gång på gång. Som bäst fyra gånger i följd! Jag har alltid tävlat mot mig själv och mina egna uppsatta mål. De tillfällen jag misslyckats, har jag utvärderat resultatet med träningsplanen fram till tävlingen, och/eller om det skett något på tävlingsbanan (förarfel) och därefter fortsatt mot nya mål med fler erfarenheter i bagaget.


Vilket mål man än har så är det detaljerna som gör helheten!

 

Av Caroline Svärd - 16 december 2014 21:22

Carpe Punctum!

Att fånga ögonblicket - det viktigaste i hundträning oavsett metod, ras eller ägare. Vi måste fånga sekunden som hunden gör rätt och kommunicera med den så att beteendet sedan ökar (eller minskar). I vardagligt tal inom hundsporten kallas det oftast timing. En teknisk färdighet man kan öva sig i, oavsett om man använder klicker eller annan belöningssignal. Det finns flera olika övningar att förbättra både sin koordination och belöningsteknik för att få effektivare träning. Men att fånga nuet handlar också om att hela tiden läsa sin hund. Jag kan vara olympisk mästare i kast med liten frolic till en chihuahua-mun, men med feltolkning av min hunds beteende kommer jag alltid vara för sen. Eller för snabb. Att bara vara bra på just timing räcker inte.


Bob Bailey (känd djurtränare) sa visst:

”Du får vad du förstärker, inte vad du tänkt förstärka”


 


Att hundar lär sig snabbast och effektivast genom positiv förstärkning, dvs. vi belönar rätt beteende, är inget nytt. Vi försöker hjälpa våra valpar att förstå vad som önskas och vad som är att göra rätt. I möjligaste mån förekommer vi vår hund så att vi kan se till att den gör rätt mestadels av tiden, även om livet även handlar om att åtgärda i situationer där vi inte varit tillräckligt närvarande – stoppa ett felaktigt pågående beteende som ersätts av ett bättre alternativ.


Om du förebygger mycket i träningen och vardagen med din hund, kommer följden bli att ni får en väldigt harmonisk relation och hunden förstår vad som krävs av den och du blir nöjd. Man maximerar sitt hundägande och är troligen helt nöjd över relationen i alla lägen.

Hamnar du istället ofta i det åtgärdande facket, är du troligtvis alldeles för frånvarande i er relation. Hunden har inte lärt sig dina regler/mål och du är troligtvis för omedveten i ditt umgänge med hunden att du ständigt får ”städa upp” efter den. Frustration och stiltje i utvecklingen blir istället en röd tråd i er relation.

 


Oavsett om du ska lära din valp att vara ensam hemma eller träna unghunden att hålla kontakt i en fin fotposition krävs det att du är i nuet. Att du är i stunden med hunden!


Du kommer långt med:

1)      Ha en plan. Behöver inte vara svårare än att du frågar dig själv: ”Vad är mitt kriterie med den här övningen?”

2)      Läs hunden. Genom att läsa hundens beteende kan du snabbt fånga de första sekvenserna till att hunden gör   rätt och belöna dessa. Om hunden inte erbjuder rätt beteende måste du genast FÖRÄNDRA på något så att den förstår dig. (vanligtvis kriteriet, belöningsplaceringen och/eller omgivningen).

3)      Timing. En teknisk färdighet att fånga just rätt sekund som hunden når ditt kriterie.


Den viktigaste ingrediensen är dock att LÄSA SIN HUND.  Även om jag har en detaljrik och tydlig plan så spelar det ingen roll om jag ändå är okapabel till att läsa och förstå varför min hund gör som den gör. Att ha en välutvecklad teknisk färdighet i timing hjälper föga om jag inte förstår min hunds olika beteenden och orsaken bakom dem. Vi kommer aldrig få veta vad våra hundar tänker så ödsla inte energi på att förmänskliga dem med olika ursäkter när det troligen handlar om att man själv måste öva upp sin hund-läsförståelse.


 


Hur gör man det? Att läsa grundläggande etologi (läran om djurs beteende) är ett bra sätt att snabbt få en vid förståelse för hur våra djur beter sig utifrån om de är flyktdjur, rovdjur osv. Det finns förstås en uppsjö av hundböcker i ämnet, där kan man söka de som är inriktade på just språk och beteende. Men allra bäst är förstås att umgås med sin hund i praktiken och försöka tolka dess signaler. Försöka se samband i interaktioner med andra hundar, skillnader och likheter beroende på vad du själv säger och känner, se hur olika miljöer påverkar osv.


Hundträning handlar helt sonika om att lära sig läsa sin hund, andra hjälpmedel är spegelväggar, träningskamrater, instruktörer, domare, filmkamera osv. Men det största lasset får du dra själv, i slutändan är det ju DU som umgås mest med hunden. Helt enkelt att fånga stunden och utgå från den. Någon klok människa sa ”varje sekund är en ny början”. Så vad väntar du på?   

 

Bilderna tagna av Maria Törmanen!

Av Caroline Svärd - 7 december 2014 21:06

Roy innan avfärd, visar upp sitt egendesignade sm-halsband som hemmaklubben GTBK sponsrade oss med   

   

Ett par veckor före SM sköljde sanningen över mig som en stor våg och gav mig en kallsup. Jag hade bestämt att detta skulle avsluta vår tävlingskarriär, ett tredje och sista SM. Men det är en sak att säga det, och en helt annan att inse och uppleva känslorna av vad ett sådant beslut innebär. Min älskade  Roy som en gång fick mig att våga mig ut på en tävlingsbana, skulle nu starta sin sista tävling tillsammans med mig fem år senare. Skulle vi verkligen avsluta nu? Jag som med glädje sett fram emot denna helg drabbades plötsligt av ångest och sorg, tårarna föll medan jag studerade mina tre hundar lekandes på gräsmattan. Självklart var Roy som alltid väldigt uppmärksam på mig och mitt ombytta känsloläge varpå han kom för att sätta sig intill, lägga sitt huvud mot min bröstkorg under min haka. Helt i sin ordning när hans matte är ledsen. Tårarna föll mer och fler.


Under karriären har vi förutom alla lyckade pallplatser, två felfria finalrundor på SM som inneburit ett guld och en fjärde plats, dessutom titeln ”Årets rallylydnadshund” och att ha kvalat in med maxpoäng till årets SM. Men i denna stund funderade jag inte över resultat eller siffror. Istället reflekterade jag över viktigare saker denna fyrbenta livskamrat lärt mig:

Att tro på sig själv – självkänslan har växt tillsammans Roy, han har fått mig att inse att jag är en bra människa bara som jag är.

Att våga – anta en utmaning som vår första rallylydnadstävling hösten 2009 och få blodad tand. Hälften är vunnet bara man vågar.

Att satsa – sätta mål och våga sikta mot stjärnorna. Vad är det värsta som kan hända?

Att utvecklas – fler erfarenheter, träningar & tävlingar senare är vi ett ännu mer sammansvetsat team som känner av varandras minsta andetag. Vi har alltid strävat efter att utvecklas, bli ännu bättre hela tiden.

Att älska – Visa ödmjukhet inför livet. Kärleken går först, oavsett om det är en träning eller stort mästerskap som väntar. Alla medtävlanden som man lärt känna under resans gång.


Så småningom upphörde tårarna, Roy kom skuttandes mot mig och morrpratade uppfodrande som bara han kan. Jag reste mig och besvarade hans lekinbjudan. En era är över.


 



Inför detta SM hade vi lyckats erhålla titeln ”Årets Rallyllydnadshund” med maxpoängen 500. Helt fantastiskt att vi klarat av fem felfria rundor innan året 2013 var över. Detta medförde att vi låg överst på kvallistan inför årets SM ända fram till maj, då fick vi dela platsen med Cattis Steen som lyckats med samma bedrift ihop med sin Mischa.

Roy vilade från tävlingar i nästan fem månader, så i april tog träningen ordentlig fart och vi bokade in oss på en del starter. Han visade återigen att en av hans starka sidor är att han är så jämn, oavsett om vi haft ett längre uppehåll. Han visar kvitto på att bra grundträning lönar sig. Jag bokade dessutom in honom för regelbunden friskvård på Animalen och utförde själv massage och övningar som underhåller en äldre hundkropp på snart 12 år. Han kändes fin i form även om jag noterat en aningen dimmigare blick och gråa hår i mungiporna.


Tillsammans med min sm-coach tillika far lastade vi bilen och begav oss mot Sundsvall. En trevlig resa och ännu trevligare hotell högt upp på Södra Berget med utsikt över vackra Sundsvall. Ett besök till klubben hann vi med innan den goda hotellmiddagen, och det var en sann glädje att få träffa förra årets vinnare Carina Lundahl. Vi blev kvar nästan två timmar och pratade om tävlingar, stämning, träning, glädje mm. tillsammans med flera andra som också anlänt ett par dagar tidigare. Jag påmindes på nytt av all den härliga gemenskap man upplever tillsammans med medtävlanden, arrangörer och domare under tävlingssammanhang. Underbart!


     


Fredagen inleddes med invigning och lottning. Jag hoppades i vanlig ordning på att ett tidigt startnummer men drog nr 39 och hamnade därmed sist i grupp tre av fyra. Efter en trevlig kamratfest med ännu mera mingel ihop med tävlanden och många glada skratt begav vi oss till hotellet för en god natts sömn. Först lite peptalk på grannen Cattis rum inför lördagens kvaltävling. En knackning på dörren lite senare, och en överraskande sambo gladde mig förstås varmt, han hade planerat detta långt i förväg, gulligt.


Lördag.

Vad mer kan man önska än strålande sol och spännande bana. Nerverna kom förstås också krypande. Gladdes åt att se teamkamraten från PRO Elisabet Lekebjer, som i år tillhörde ordinarie startfält (varit reserv två år i rad) och dessutom med sin nya unga stjärna Ida. Dem gjorde en väldigt bra runda trots en del bristande samarbete. Det räckte inte till en finalplats men de slutade på plats 25 – stort grattis! Trevlig tävlingsanda och det var roligt att se de två första grupperna. Efter lunchen var det dags för vår banvandring. Jag blev mer och mer nervös samtidigt som jag använde mina egna trix för att inte bli alltför anspänd. Ytterligare en överraskning, uppfödaren till min schäfer, Lotta Lilja dök upp. Det betydde så mycket för mig att få dela denna upplevelse och ha en egen hejaklack   

Den stora fördelen för mig och Roy var att båda hopphindrena låg i starten, som de flesta säkert vet vid det här laget så är det Roys svaghet, han ÄLSKAR nämligen att hoppa. Vilket kan leda till att han tjuvar, att han blir koncentrerad på hindret för tidigt i banan, eller att känslan efter att ha hoppat ligger kvar och att han därmed är för het även efteråt. Vi har tränat massor på detta och hittat bra verktyg men än idag måste jag ”hålla” honom rejält för att han inte glatt ska ta hindrena på egen tass.


Med jämna mellanrum påminde jag mig om att detta troligen var vår sista tävling (med hopp om att komma till final förstås) och vikten av att ge Roy ett hejdundrande roligt race. Jag ville gå av banan och känna att v i haft rätt attityd och feeling rakt igenom, att han fått extra mycket verbalt beröm under vår färd från start till målskylt.

Jag drog ett djupt andetag och klev över plastbandet. Hopphindrena tog han fint och så även frestelsen om kom strax efter. Han var lyhörd, fokuserad och glad. Jag förde honom med en lagom entusiasm och fullföljde min uppgift att ha roligt i nuet med honom moment efter moment. Nervositeten satt mest i kroppen, efter momentet tre steg backa vinglar jag till då jag tappade balansen, jag hörde hur hela publiken drog efter andan. VILKEN STÄMNING! Vi fortsatte och allting flöt! Efter banan återstår ju alltid honnörsrutan som idag var bestämd till stå framför. Jag peppade mig med positiva tankar och vägrade låta förra årets händelse (Roy satte sig) skugga oss. Roy stod prick stilla och vek inte blicken en ända gång. ”Fantastiskt fokus” sa honnörsfiguranten när vi klev av. Jag var så nöjd över vår insats, och även om jag hoppades på att det skulle räcka till final så kunde jag ändå känna att jag uppfyllt mina krav om det nu skulle vara vår sista runda. Ett lyckorus for genom kroppen och vi lekte tillsammans bort från banan mot publiken – älskade hund!


Kvalbanan: https://www.youtube.com/watch?v=rT_98I9Pc9Q


Resultaten kom så småningom upp och vi hade lyckats med 199p av 200!!! WOW!

När jag senare fick protokollet i min hand så var det enda avdraget inte ens på banan, vilket innebär att vi utfört alla moment felfritt. Dock tyckte den ena domaren att hon velat se mer glädje varpå hon drog -1p på helheten. Den andra domarens kommentar berömde oss istället för just glädjen vilket genast kändes som en tröst.

När samtliga starter var avverkade låg vi, tillsammans med fem andra i toppen på 199p inför söndagens final. Eftersom poängen räknas med till dagen efter hade vi alltså guldchans. Stort grattis till Cattis som också fick 199p på kvalet och många av mina andra tävlingsvänner som gjorde fantastiska rundor.

I sällskap med pappa, sambon och Lotta begav vi oss till en tapas-restaurang i närheten av hotellet. En underbar middag med många skratt blev ett perfekt avslut på en perfekt tävlingsdag.


 

Bilden tagen från vår kvällspromenad, min & Roys skugga med kopplet i mitten   


Omvänd startordning inför söndag så jag skulle gå ut bland de sista. Cattis gjorde en kanonrunda! Ytterligare några ekipage gjorde fina rundor, och så kom några där nerverna spökade och det blev större poängavdrag. Banan kändes rolig och utmanande även idag. Det var skönt att gå ut bland de sista och jag kände mig lugnare idag. Roy på nytt i fint fokus. In i bubblan och över platsbandet. Lämnade honom vid första momentet och sprang ifrån. Kallade in. Han kom precis in vid min sida inför nästa moment som var hopp över hinder. Hann inte sänka farten avsevärt utan kommenderade hopp. Min hoppglada Roy hoppar vid sidan av mig – inte över hindret! Från publiken hördes ett ”neej” – återigen vilken stämning! Jag blev mäkta förvånad men skrattade till samtidigt, vad ska man göra?! I det andetaget var guldet och pallen borta, så det var bara att tuta och köra och vägleda honom genom resterande 18 moment. Vi behöll oss i vår bubbla och hade så roligt ihop. Av banan till fina applåder och in i honnörsrutan som idag var sitt på höger sida. Samma koncentration som dagen innan, skönt. Jag belönade Roy med hans bästa sämskskinn och vi lekte oss av banområdet. Jag tog allt med ro och lekte en bra stund. Flera tävlanden kom och visade sitt stöd och sin ledsamhet att Roy missat hindret, så många varma ord och kramar gjorde att jag själv fällde ett par tårar. Inte över ett missat hopp utan att så många hejat och trott på oss! Jag blev tillslut alldeles stum och rörd av all denna uppmärksamhet. Att folk hejar och hoppas på lilla jag, mig och min fina Roy. Oj oj så fint!


Och vet ni, tjusningen med att tävla är just ovetskapen om hur det kommer att sluta. Djur är djur och man kan aldrig ta något för givet. Jag trodde i min enfald att Roy aldrig skulle missa ett hopp, men plötsligt händer det och då gäller att ändå vara fokuserad och fånga nuet. Det var många moment kvar att klara av vilket vi gjorde med bravur.


Finalbanan: https://www.youtube.com/watch?v=yhqMElcZAZM


Varför det hände?

Min egen slutsats är följande; vid moment som innebär att man lämnar hunden och kallar in längre fram, är det svårt att på banvandringen gissa sig till ungefär var hunden kommer ikapp sin förare. På denna banan var det skylt 401  (sitt, lämna, spring ifrån, kalla in) vilket betyder att jag som förare måste springa hela tiden tills min hund är ikapp mig. Konan som markerar var föraren får kalla in stod dessutom långt ifrån hunden/skylten. Jag trodde Roy skulle hinna ikapp mig snabbare, så att jag kunde slå av på tempot och förbereda honom på hoppet. Men han kom sent ikapp mig så vi fortsatte i princip springandes, och hans fokus var på MIG när han just kommit ikapp varpå han inte uppfattar hindret när jag kommenderar ”hopp”. Dock uppfattar han mitt kommando så det syns på filmen att han faktiskt utför ett hopp, men vid sidan av mig – sötis! Min hopptokiga hund missar ett hinder, och jag kan inte annat än glädjas åt det.


Reslultaten kom upp fortlöpande och jag fick bekräftat att vår insats på banan var grym, förutom ett kostsamt hopp så var det inga fler avdrag, inte heller på helheten denna gång. Hurra! Vägran av hinder kostar -10p x 2 (alltid två domare vid SM) så vi landade på 180p + 199p från kvalet = 379p. Vi slutade på en hedrande 14:e plats av 21st. finalekipage. STORT GRATTIS till Cattis & Mischa som tog silvret! Grattis även till fjolårets vinnare som i år tog hem bronsplatsen, och hon som tog hem bronset första året som jag vann, tog hem första platsen i år   


   


Några veckor efter SM så känns det skönt att ha tagit beslutet att pensionera Roy. Mina andra två har redan fått annan prioritet och det ska bli spännande att få följa dessa stjärnor fullt ut. Det jag saknar mest är alla trevliga medtävlanden i mästarklass som jag nu inte träffar regelbundet. Men men, allt har sin tid. Roys liv som pensionär kommer inte skilja sig speciellt mycket från innan, förutom träningen som kommer ske mer begränsat och utan samma kvalitétskrav. Han fick en mycket fin present av min väninna Anneli, en burk fylld med hans bästa godis dvs. Frolic och Ahlgrens bilar J En fin ”tag” som han numer bär på halsbandet där det är graverat ”Kung Roy” på ena sidan och ”glad pensionär” på andra. TACK!


STORT & VARMT TACK TILL ALLA ER SOM HEJAT OCH TROTT PÅ OSS GENOM ÅREN!

Under SM vill jag rikta ett extra tack till

Bengt Svärd, min egen far okunnig om hundträning men en fantastisk coach i tävlingssammanhang. Sällskap, givmildhet, tips och peptalk.

Ludwig, min älskade sambo som överraskande kom. Tack för ditt stöd och ditt lugn.

Lotta Lilja, för ditt intresse, din vänlighet och humor!

Anneli Clöve & Ida Raasakkaa, för enormt stöd innan, under och efter SM på distans. Och hundvakt!

Nils & Birgitta, som var barnvakt under helgen.

Cattis Steen, för sällskap, peptalk och bra träningar ihop.

Elisabet Lekebjer, för bra träning tillsammans och stöd.

Team Snabba Ligg (Cilla, Sandra, Diana) för många skratt och tokigheter. Ni är underbara!

Linda Penttilä för örfilen och de finska lugnande orden innan start.

Sofia Angleby domaren som vi en gång startade för inofficiellt 2009, och som vi nu av en slump även avslutade vår karriär med. Du är en sann förebild för sporten!

Britt-Marie Eriksson Kennel Lizzroys för denna fantastiska jycke!


 





.

Av Caroline Svärd - 5 juni 2014 08:55

Först, bloggen har fått ge vika för själva livet under en period. Jag har helt enkelt inte hunnit med allt jag önskat utan därför tvingats prioritera andra saker. Nu är ordningen återställd och bloggen ska återigen uppdateras regelbundet!   

 

Har du funderat kring träningsmetoder? Försökt lösa problem i din träning? Analyserat i absurdum?

Jag har bloggat om det tidigare och jag påminner om mitt sätt att se på hundträning. Jag anser att det är "farligt" att som instruktör låsa sig vid en träningsmetod (oavsett om vi pratar vardagsfostran eller hundsporter), eftersom det inte finns en mall som passar alla. Man måste individanpassa träningen och läsa av hunden och föraren. Hur som helst så har man dock som ägare mer rätt att välja ett förhållningssätt eller en metod, även om det är viktigt att vara öppen för andra idéer så hittar man oftast ganska snart ett förhållningssätt som man trivs med.

När jag får frågan om ett visst råd är bra eller dåligt, eller när en förare undrar om denne gjort rätt i en situation brukar min följdfråga enkelt bli: "Gav metoden det resultat du önskade?" Ifall svaret är ja, så var det uppenbarligen ett bra sätt, om svaret är nej måste man se sig om efter andra alternativ. Godis, korrigeringar, röstberöm, leksaker, nej, ja, bra, hurra, stopp - listan kan göras hur lång som helst. Det viktigaste är att hunden förstår oss, att vi kan kommunicera med den. Oavsett metod så måste hunden förstå när den gör rätt respektive fel.


Jag är expert på att utvärdera och analysera min träning. Det är en viktig del på resan mot de höga målen, men samtidigt är det ibland den största bromsen. Det tar tid när man plötsligt tränar mer teoretiskt genom att grunna på vad hunden tänker, varför jag inte lyckas, vad hunden känner, min egen attityd osv. istället för att bara PRAKTISKT träna i stunden. Dessutom får vi ändå aldrig veta vad hunden tänker, hur gärna vi än vill.


Låt oss bara utgå från vad vi ser och agera därefter.


Hunden utför inte rätt beteende på mitt kommando?

Tänkbara orsaker: Beteendet är inte tillräckligt befäst, störningar runtomkring påverkar hunden, fel signal/tecken från mig, träningen har gått för fort fram, fel belöning, hunden tycker inte att det är roligt, osv. Risken med detta är att ödsla tid på varför och åter varför hunden inte lyckas eller förstår.

Istället: Gör om gör rätt. Hjälp hunden direkt i situationen att förstå vad du vill, kanske genom ett dubbelkommando huvudsaken hunden FÖRSTÅR dig och vad som krävs av den. Man behöver inte alltid slås ned av tanken att ett misslyckande alltid innebär att man måste backa träningen till ruta ett. Hjälp den direkt i stunden, så att det blir svart eller vitt. Rätt och fel. Ibland behöver man självklart backa bandet, men många gånger behöver vi bara bli tydligare. Oavsett om hunden felar genom att fortsätta vara med dig, eller tvärtom felar för att den springer ifrån till en störning så måste vi nånstans lära hunden i just den stunden vad som är rätt och fel.


    


Jag hade sedan länge en inplanerad tävling i Lydnadsklass 1 med Rolex (3/6) men övervägde att avanmäla oss då vi var långt ifrån startklara. Apporterings-träningen var knappt påbörjad och ställandet inte alls befäst. Läggandet var bra, men strulade plötsligt veckan innan. Då jag har (alldeles för) höga prestationskrav bestämde jag mig för att det bästa var att skjuta fram vår debut. Men så kom min uppfödare till Rolex, Lotta Lilja, på besök under helgen och vi tränade tillsammans. Förutom att hon är enormt peppande så har hon en stark sida; hon är svart eller vit. Alltid ärlig mot hunden.


Gör den rätt så tala om det, gör den fel så tala om det också, så att den gör rätt igen! Kan det bli enklare?


Jag kommenderades av Lotta genom hela programmet, vi tittade på enskilda moment och filmade alltsammans. Jag blev påmind om att jag ofta har för höga prestationskrav vilket sänker mitt självförtroende och att jag aldrig tycker att vi är redo eller startklara. Vid några tillfällen gjorde Rolex fel, och jag tyckte att jag var tydlig med att det blev fel. Men resultatet visade ju motsatsen. Han upprepade felet ytterligare några gånger och Lotta undrade vad jag höll på med? Jag var som en gående gråzon där jag var otydlig med VAD Rolex skulle göra, när han gjorde fel så upplevde inte Rolex det som fel = han gör det flera ggr till medan jag grubblar på varför (analyserar ihjäl mig). Med några dubbelkommandon och rejäla signaler förstod Rolex vad som krävdes. När Lotta gladeligen hurrar och ropar att jag ska berömma honom, står jag frågande och undrar "Va, för det där???" Återigen hamnade jag i analyseringsfällan, där jag grubblade över varför det inte fungerade som det skulle, istället för att bara utgå från att Rolex gjorde rätt tillsut och BEKRÄFTA honom. På kvällen kikade vi på samtliga filmer och då fanns det gott om tid att analysera. Film ljuger inte och är ett superbra verktyg på träning och tävling. Dagen efter gick träningen ännu bättre, jag hade äntligen skärpt till mig och kommunicerade med Rolex på ett mycket bättre sätt, rätt eller fel. Inget grubbel utan tydlig kommunikation med min hund, här och nu och hela tiden vi arbetade!


Behöll min plats på tävlingen två dagar senare eftersom jag under helgen insåg att vi, förutom apporteringen, faktiskt var startklara. Vi lyckades få ihop 173p och kom på andra plats! Mer om tävlingen i nästa inlägg.   






 

Presentation


Trofasthund

Fråga mig

4 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Oktober 2015
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards